Ägaren till Walle har under en längre tid pratat väldigt mycket om att jag ska ta Grönt Kort så att jag kan tävla med Walle. Jag har alltid tänkt att det skulle vara roligt, men jag har inte riktigt tagit tag i det. Jag vill inte starta någonting som jag ändå inte kommer kunna slutföra. Det har länge varit mycket hög press. Men nu känner jag mig så glad, hela tiden, och pigg. Vill göra så mycket på en gång, är full av energi! Jag insåg även att jag kommer flytta nästa år. Jag befinner mig kanske i Linköping om ett år, från och med idag. Efter 8 år i det stallet där Walle står, kommer jag åka bort och inte längre rida honom. Jag kommer vara 3 timmar ifrån honom och hela den underbara familjen. Det kanske är jag som har svårt för att skiljas från människor som betyder för mig, eller så är jag väldigt blödig. Haha, båda stämmer... Men det känns faktiskt tungt.

 

Ännu är vi inte där och därför vill jag ta det där kortet för att komma ut på lite äventyr. Jag känner att jag och Walle inte är klara med varandra ännu. Vi ska ut och tävla, komma varandra närmare och kämpa som ett team. Därför sökte jag på Grönt Kort kurser och det är en i Gagnef på höstlovet. Jag har kommit in i en period då det enda som styr mig är orden "JUST DO IT". Jag skulle kunna hoppa fallskärm just nu känner jag. Hade inte det varit grymt?!? Vill göra saker som jag tidigare inte hade vågat. Att tävla skrämmer mig lite. Har länge känt att jag inte är redo. Det känns så stort för mig, kanske är det för att hästmänniskor är så dömmande, snoffsiga och tror att de kan bäst. Detta skrämmer mig. Men jag vill utmana mig själv och nu känner jag bara för att hoppa in i allt som tidigare känts obehagligt och långt ifrån min trygghetszon. Den zonen har jag tillbringat alldeles för mycket tid i, så desto mer jag utmanar mig själv, desto mer kommer jag att utvecklas som person.

Körkortet var en sådan del som utmanade mig. Det var långt ifrån min trygghetszon då jag har lite av "social fobi", det är ingen fobi, men jag har länge varit obekväm i sociala situationer. Även att prata i telefon har jag tyckt har varit väldigt jobbigt, men nu har jag ringt flertalet businesscalls och tycker inte alls att det är jobbigt längre. När jag tog körkortet var man tvungen att vara delaktig i mycket sociala sammanhang. Många gånger hade jag ångest och mådde dåligt dagen innan då jag visste att jag skulle till körskolan nästa dag. Fånigt, eller hur? Men det är långt ifrån min trygghetszon, att vara omkring många människor är för mig obehagligt. Jag har dock känt att jag har utvecklats så enormt mycket på endast någon månad. Jag känner mig inte längre obekväm och jag har omvandlat det där nervösa pirret över att prata med en människa till sprudlande glädje och positiv energi istället. Nyfikenhet. Det är inte läskigt längre, det är faktiskt spännande. Nu är jag verkligen redo! Kanske har jag väntat på att jag ska vara redo? Är det därför jag har skjutit upp det gröna kortet och tävlingarna så länge? Jag är taggad och nyfiken på livet. Därför tänker jag göra det här, med pirret i magen och en sprudlande känsla i hela kroppen. Nu kör vi!!