Jag är så glad över att jag äntligen börjar känna mig lite mer motiverad till fotandet! Egentligen börjar motivationen till allt komma tillbaka - hästarna, foto, träningen. Det är inte så att jag har varit deprimerad, jag har bara inte varit så motiverad till det jag i vanliga fall älskar att hålla på med. Vilket inte är hela världen. Detta hade jag dock aldrig sagt för en månad sedan.

Något som jag har insett är att dessa svackor inte gör någonting, de gör ingen skada. Förut kunde jag bli så uppstressad och nästintill panikslagen över att jag inte kände någon motivation. Framförallt när det kom till hästarna. Det jag gjorde då var att pressa mig själv till att göra saker som jag egentligen inte ville göra. Då blev dessa svackor till något mycket större och jobbigare, något ångestfyllt och laddat. Jag vet att min motivation kommer komma tillbaka och det är mindre smärtsamt om jag låter den komma krypande själv än om jag skulle försöka pressa fram den. Svackor kommer du alltid att ha, någon gång i livet, och det du då ska göra är att låta dem ta plats. Du behöver inte göra annat än att ge det tid och göra det du känner för med tanke på var du är i livet just i den stunden.

Nu ska jag fortsätta redigera mina bilder och göra det jag älskar att göra. Om någon timme ska jag agera chaffis åt Anton som tar tåget hem till Linköping idag. Ska bli ganska skönt att sätta sig i en bil och komma ut på vägarna, med volymen på radion till max.