En mörk dimma.
Publicerad 2014-12-19 17:59:05 i Texter †
0 kommentarer
När du trodde att du redan var på botten, hade som ondast, och det snabbt blir värre. Du känner hur en kniv ristar sig fast i varenda del av dig och du ramlar omkull för att sedan inte kunna ta dig upp. Kraftlös. Skadad. Kanske till och med döende. Det du tidigare kände skrattar du nu åt. För du vet nu att det du kände då är som en fjäder mot din kind jämfört med kniven du nu inte kan dra bort. Du har inte längre kraften som behövs för att andas. Kraften till att ens försöka överleva. Mitt val, mellan att känna eller att inte känna, var alltid att fly. Därför sprang jag så fort mina ben bar mig, tills de tillslut gav upp. Jag ville inte känna. Att känna gjorde mig svag. Lätt att ha sönder. Det gav mig även en tomhet som inte gick att fylla. Ett tomrum. Ett eko.
Jag har gått från att inte veta hur man gråter, behovet var alltid stort, men vetskapen om hur man släpper kontrollen hade jag ännu inte funnit, till att inte veta hur man slutar gråta. Att känna tårarna rinna innanför skinnet och alltid vara där i beredskap. Smärtan i bröstet som gör att du snabbt måste lägga dig ner då dina ben inte längre bär dig. Den där smärtan som inte går att beskriva med ord. En smärta som utstrålar så mycket att du inte längre kan urskilja det du känner och du vet inte längre anledningen till din smärta. Smärtan rotar sig från den plats där hjärtat sliter för att hålla dig vid liv och varje gång hjärtat kramar sig själv pumpar den även ut all din smärta i resten av din kropp. Det blir svårt att andas och du försvinner längre bort. Minnen känns som knivar och du slutar andas när tårarna rinner nerför din kind för att kväva dina skrik. Det börjar nästan kännas som en vardaglighet att någon gång under dagen ramla ihop i en hög och mista kontrollen över dig själv. Brista. På samma sätt som det där glaset brister i miljoner bitar när du tappar det i golvet.
Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.
Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån.
Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.
Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån.
Den febrila kampen att hålla honom vid liv.
Publicerad 2014-12-10 06:11:00 i Texter †
0 kommentarer
"Jag ska upp om 2 timmar, snälla, låt mig få sova". Som paralyserad låg jag i sängen och räknade ner mina timmar. 5, 4, 3, 2, 1...klockan ringer och det är dags för mig att starta dagen.
Jag visste att jag omöjligt skulle få någon sömn inatt, men ändå låg jag kvar i samma position, som ett foster i den trygga livmodern. Det kändes dock inte tryggt, för den bultande svagheten var tillbaka. Ett tillstånd då jag var totalt paralyserad, kunde inte röra på mig och ville inte röra på mig.
Att sakna någon så mycket så att allt svartnar. Det liv du lever försvinner framför dig och du är tillbaka i det liv som du en gång levde. En tid då du kunde lägga din hand på någon som nu inte längre finns i din närhet. Någon som du inte längre kan känna en närvaro av. Någon som inte längre skakar din värld när denna tar ett steg på det klot vi lever på och på latin kallar Tellus. En närhet som kändes när denna stod utanför ditt fönster, men även när denna flyttade flera mil bort. Det är däremot en närhet som inte känns längre, som bara under en natt helt plötsligt försvann och lämnade kvar en oändlig saknad och tomhet. En oroväckande förvirring.
Jag visste att jag omöjligt skulle få någon sömn inatt, men ändå låg jag kvar i samma position, som ett foster i den trygga livmodern. Det kändes dock inte tryggt, för den bultande svagheten var tillbaka. Ett tillstånd då jag var totalt paralyserad, kunde inte röra på mig och ville inte röra på mig.
Att sakna någon så mycket så att allt svartnar. Det liv du lever försvinner framför dig och du är tillbaka i det liv som du en gång levde. En tid då du kunde lägga din hand på någon som nu inte längre finns i din närhet. Någon som du inte längre kan känna en närvaro av. Någon som inte längre skakar din värld när denna tar ett steg på det klot vi lever på och på latin kallar Tellus. En närhet som kändes när denna stod utanför ditt fönster, men även när denna flyttade flera mil bort. Det är däremot en närhet som inte känns längre, som bara under en natt helt plötsligt försvann och lämnade kvar en oändlig saknad och tomhet. En oroväckande förvirring.
Det är vid dessa stunder, de stunder då du flyr från det befinnande du är i, där du kan minnas, skratta och le, du byter ut det mot en saknad som snabbt kan omvandla en bodybuilder på 140 kg till en dammråtta. Du börjar sakna honom på grund av att han flyter bort. Lukten, beröringen och känslan följer med honom och blir till något dovt och okänt, känslan av att ha en främling ståendes framför dina fötter. Därför måste du minnas allt, för utan den där osynglia närheten, närheten där du känner hans steg och hans andetag, då du minns och uppskattar, kapitulerar ditt hjärta och lämnar den plats du kallade hem.
En styrka utan slut.
Publicerad 2014-12-07 17:54:20 i Texter †
1 kommentar
Det var som ett plötsligt uppvaknande. Som att jag hade sovit ända tills nu, med mardrömmar du inte ens vågar lägga en tanke på, för endast tanken skulle dra dig till en plats omöjlig att komma ifrån. Känslor som du inte trodde fanns och som bryter ner dig. Innan jag ens hann uppfatta mina känslor, känna eller ens förstå, kände jag något som för mig inte tidigare var bekant. Något som jag aldrig trodde skulle hända, något jag väntat på länge. Acceptans.
När jag satt i bilen och kände mig fram på den hala vägen i skenet från hundra mötande bilister hörde jag på radion "to me you are more than just skin and bones, you are elegance and freedom and everything I know" och började genast tänka på Åskar. När refrängen sedan började spelas rann en tår nerför min kind. Jag spelade upp ett scenario i mitt huvud där jag rullade in mot hans nya hem och såg honom stå i en hage med sin nya flock. Hur jag för första gången såg honom i sitt nya hem, sin nya trygghet. Jag såg hur jag genast stannade bilen och ropade hans namn och jag kände de tårar jag vet att jag kommer fälla vid just det ögonblicket. Hur han snabbt avbröt det han gjorde och slängde upp huvudet från marken för att möta mig med blicken, alltid med spetsade öron. Så som jag alltid har föreställt mig att det kommer vara första gången jag träffar honom sen stunden då han plötsligt åkte ifrån mig, då jag inte ens hann säga mitt farväl.
Det var som att vakna från en mardröm jag länge levt i. Jag släppte kontrollen, lät mig känna, minnas och sakna. Det är inte förrän du tillåter dig att göra alla dessa saker som du kan bearbeta och släppa taget, acceptera och vara tacksam över allt det fina. Att känna något annat än ilska, sorg och evig smärta är som att födas på nytt. Känslan av att återfödas på en plats där det finns tillräckligt med syre för att resa sig upp. När du äntligen känner den gränslösa styrkan som vi tillsammans byggde upp. Hur jag nu kan se vår styrka och även känna den. Obeskrivlig och oförstörbar styrka. En styrka utan slut.
Det var som att vakna från en mardröm jag länge levt i. Jag släppte kontrollen, lät mig känna, minnas och sakna. Det är inte förrän du tillåter dig att göra alla dessa saker som du kan bearbeta och släppa taget, acceptera och vara tacksam över allt det fina. Att känna något annat än ilska, sorg och evig smärta är som att födas på nytt. Känslan av att återfödas på en plats där det finns tillräckligt med syre för att resa sig upp. När du äntligen känner den gränslösa styrkan som vi tillsammans byggde upp. Hur jag nu kan se vår styrka och även känna den. Obeskrivlig och oförstörbar styrka. En styrka utan slut.
Du känner allt, men ingenting.
Publicerad 2014-12-03 17:44:00 i Texter †
0 kommentarer
Synonymen till implodera är att "sprängas inåt". En mening som jag länge letat efter. Ett ord som kan förklara känslan som är, för mig, oförklarlig. Känslan av att bära på så mycket, men att på samma gång vara helt tom. Det är många gånger jag har, med den kraft jag har kvar i kroppen, försökt reflektera över vad det är jag känner. Smärtan. Såren. Ilskan. Frustrationen. Det händer dock att kraften då inte räcker till. Kraften att andas, le och skratta. Att vara den jag alltid varit och associerats med.
Att sprängas inåt är det närmsta jag kan komma till att förklara tillståndet där du känner allt, men ingenting. Att under en längre tid gråta inombords, känna dina fyllda tårkanaler och ögon som obegripligt blir fuktiga. Inget mer än så, för du vet inte vad du känner och du vet inte vad dina tårar symboliserar. Dina ögon fuktas och dina känslor finner sin väg ut där betongväggen du byggde upp har sina svagheter. Betongväggen som förväntas sprängas av bomben du placerat ut, dold. Du gråter inte, för även tårarna känns tomma. När du känner så mycket att du inte längre kan urskilja alla känslor. Du känner allt, men ingenting.
