"Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark."

Publicerad 2014-11-30 18:59:50 i Texter 0 kommentarer
 
Det är många gånger som jag innerligt skäms över hur mycket jag känner. Hur mycket jag faller sönder vid tanken av en ponny. En ponny som fortfarande vandrar på denna jord, sätter ner hovarna på samma planet som jag gör, men som jag inte längre kan dela luft med när han blåser ut den där varma luften mot min kind. Jag ser mig som svag, varje dag. Sårbar. Jag känner för mycket.

Sedan inser jag att ingen annan kan bestämma, förutom jag, vad jag ska känna och hur mycket jag ska känna. Ingen vet, förutom jag, vad han betydde för mig. Vad han betyder för mig. Det är bara jag som kan se, när jag sluter mina ögon, ett minne där jag för första gången visste hur du reagerade när tåget kom nära. Gången då jag för första gången flög av när du ville fly i panik. När jag flög av och landade på cykelstyret på cykeln som stod där för att du inte skulle springa in i tåget och istället ta en annan utväg. Gångerna det kom en bil bakom dig och du, på mindre än en sekund, hade kommit upp i samma hastighet som en antilop som försöker fly för sitt liv. Då jag i början hade svårt att hålla mig kvar på din rygg och flög av fler gånger på en sommar än vad jag hade gjort i hela mitt liv. Hur jag majoriteten av gånger lyckades landa på ett sätt som gjorde att jag endast blev blå på vissa ställen och kunde le över tanken att, "det här klarar vi, du och jag". För redan då visste jag, med ömma lår och skrapsår på ryggen, att med din glöd, styrka och glädje, kommer du erövra världen. Med eller utan mig, du kommer vara den som alltid står stadigt i krig. 
 
Det är endast jag som ser, när jag sluter mina ögon, gången då jag för första gången inser hur långt vi har kommit tillsammans. När vi galopperar på den där raktsträckan som alltid väcker så mycket glädje inom dig. Där du alltid blir lika ivrig på att få springa så fort benen bär dig. Helst tills du stupar. Om det ens existerar en sån gräns. Hur du alltid springer ifrån den bakom dig för att sedan dra ner på tempot tills du har ett kraftigt flås i nacken. Då du sedan, ännu en gång, exploderar och leker dig fram i en bockserie som gör att hela världen tystnar. För dig var det en lek. Det var alltid en lek.

Den här gången insåg jag skillnaden mellan då och nu. Hur jag nu satt stadigt, följde dina rörelser och visste, redan innan ditt dansnummer, hur din koreografi såg ut. Alla gånger därefter log jag alltid som störst vid dessa tillfällen. Det var då jag kände din kraft, styrka och livsglädje. De egenskaper som snabbt gav mig liv. Det liv som jag nu behöver. Jag kände vår styrka tillsammans och jag kände mig oövervinnerlig. När jag nu, varje dag, passerar den där vägen kan jag fortfarande se vår glädje tillsammans när vi leker oss fram. Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark. 
 
Minnet av de gånger då jag ofta hörde "han är ju galen" och mitt svar alltid var "han är bara väldigt glad över livet". I nästa stund kallade jag honom för "idiot" och "helt från vettet" och det var endast i mitt huvud som jag fortsatte den meningen. Meningen där jag sa "han är helt från vettet och jag älskar honom av hela mitt hjärta". För ingen annan än jag fick kalla honom för något han inte är. Något som i deras bemärkelse ansågs som negativt. Det är klart att han är galen; det är även det som gör honom till den som kommer leva kvar förevigt. Även efter att han har tagit sitt sista, varma och betryggande, andetag mot någons kind.  

"Vad är det du tänker på?"

Publicerad 2014-11-23 22:38:00 i Texter 1 kommentar
 
Vissa dagar slås du till marken hårdare än vad du var beredd på. När du inte har placerat dina fötter tillräckligt djupt i jordskorpan, när du inte har ställt dig i försvarsposition för att vara tillräckligt stark för att hålla dig uppe. De dagar då du inte ens orkar försöka dölja dina svagheter för din omgivning. När du hör alltför ofta "är du trött?", "shape up, får jag se ett leende", och du, gång på gång, letar reda på de där sista resurserna i din kropp för att orka skratta till lite och ge ifrån dig ett leende. 

Det finns en person, den person som redan från början kunde läsa mig som en öppen bok, boken som jag för längesen smällde igen och låste för att aldrig öppna igen. Den bok som innehåller så mycket som nu är nära på att dö, som ett minne som sakta försvinner. Det finns så många saker som han lär mig om mig själv - saker som finns i den där boken, saker som jag länge har hållt inlåst. Han lär mig att våga och han ser. Han uppmärksammar de saker som ingen tidigare uppmärksammat. De saker som jag inte vill säga högt. 

Inatt hamnade jag i ett tillstånd där jag kände för mycket. För mycket att bearbeta, för mycket att prata om. Trans är det ord som ofta dyker upp framför mig vid dessa tillfällen. Wikipedia beskriver trans som att "övergå från liv till död", "gå över" eller att "överskrida". Det är ett dissociationstillstånd, vilket betyder att du avskärmar dig från dina upplevelser och kan ske om du hanterar konflikter eller påfrestningar, och du faller i dvala. Det är då jag inte kan öppna mig. Rädd för att höra min röst, känna stämbandens vibrationer och rädd för att brista. Rädslan att inte veta vad som kommer komma ut när jag väl öppnar munnen och att höra svagheten i min röst. Att inte veta om det du kommer höra är en rostlig stämma eller tårar och skrik. 

"Vad är det du tänker på?", sa du upprepade gånger och jag fortsatte att vända bort mitt huvud för att inte möta din blick. Allt för att inte falla isär, för att hålla ihop alla de bitar som destruktivt försökte slita sig ifrån varandra. Jag minns hur mina tankar upprepade samma mening, om och om igen. "Jag saknar Åskar". Men till och med den simpla meningen kunde jag inte säga högt. Fast det är kanske inte bredden på meningen som har betydelse, utan meningens betydelse för dig. Att säga det högt, när du är sårbar och då du känner så mycket, när det gör så ont, känns som att förbereda dig för att gå ut i krig. När du står på krigsfältet och kollar ut över hundra döda kroppar. 
 
Dagen efter kände jag mig starkare, fortfarande skör, men starkare. Så jag sa försiktigt "jag saknade Åskar, det var vad som hände igår" och han säger, "Jo, jag förstod det. Jag ville bara att du skulle dela med dig".

"Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du..."

Publicerad 2014-11-20 20:59:12 i Texter 0 kommentarer
"Jag mår bra", intalade jag mig själv under en längre tid. Under den tid då jag började acceptera min nuvarande livssituation. Inlåst, uttråkad och rastlös. Som du många gånger var när du inte hade tillgång till större ytor att springa på och flera kompisar att bita i rumpan. Sakerna som du nu har och fick i samma sekund som jag förlorade mitt. Som alltid har det ingen betydelse. Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du och att du får sträcka ut dina vingar.  

Det är inte förrän du, oförklarligt, hamnar på samma plats du var på när det gjorde som ondast som du inser att det du trodde var ett "tillfrisknande" endast var en lögn. En lögn som du slängde upp i ditt egna ansikte då sanningen gjorde för ont.

Stygnen du har slitit i med blodiga händer för att dölja såret i ditt bröst var inte tillräckligt starkt för att hålla sig intakt. Från den punkt där dina revben möts i linje med din navel och svalg, ända upp till den del av halsen som tycks fyllas med tusentals kackerlackor som vill fly från den ovälkomnande känsla kroppen fylls med när ditt namn uttalas högt i ett tyst rum. 

"Jag mår bra", intalade jag mig själv tills jag såg i mitt album, miniatyren till filmen jag klippte ihop när jag var för sjuk för att vara hos dig de sista dagarna. Jag scrollade längs mitt album och fryser till is när jag läser "all i want is you" under en bild på det som förtrollat mig så många gånger. Den blicken som fick mig att glömma tid och rum, glömma måsten och för en stund även glömma vem jag var. En enkel biljett bort från prestationsångest och stress.

Det var när jag oundvikligt kunde fly från överraskningen att se hans kastanjbruna ögon och fick känna den välbekanta känslan av att slitas upp inifrån som jag insåg att det inte alls är okej. Jag mår inte bra. Inte än.



Den där blicken.

Publicerad 2014-11-10 13:17:30 i Texter 0 kommentarer
När jag kollade tillbaka på gamla bloggar hittade jag många ord och bilder på ponnyn. Med- och motgångar, stunder där mitt hjärta slog lite extra starkt och stunder där det fylldes med smärta. Alla stunder, bra som dåliga, är minnen jag vill bevara. Minnen som jag är tacksam över, för det är minnen som tog oss dit vi kom i slutändan. Dit vi var när vi kom till den punkten då han var redo att flyga och testa sina vingar. Vingarna som vi byggde upp tillsammans. Det börjar kännas mer okej nu, jag börjar finna något slag av acceptans att det inte längre är vi. Att äntligen kunna kolla på bilder utan den där enorma smärtan i bröstet. Tänka på stunder som fick mig att le, samtidigt som du ler och kommer tillbaka till känslorna du bar på i det ögonblicket. Att äntligen kunna vara tacksam för tiden vi haft tillsammans och att gråta glädjetårar när jag kollar på filmer på honom, istället för alla tårar av ilska och frustration jag har låtit falla nerför mina kinder. Tomheten och saknaden finns ännu, men även det är något som endast går att acceptera. Det betyder att vi hade något starkt. 
 

Publicerad 2014-11-10 12:53:24 i Videoklipp 0 kommentarer
 
 

D r ö m m a r

Publicerad 2014-11-07 11:41:13 i Texter 2 kommentarer
Jag drömde om ponnyn inatt. Det börjar låta som ett beroende, en drog som jag inte kan radera från minnet. En ohälsosam substans som ger en euforiserande effekt. Kniven som konstant sitter i hjärtat och vrids om så fort saknaden blir för framträdande kan omöjligt vara hälsosam. Men på samma gång var vår relation, minnena vi har och tiden vi hade tillsammans, hälsosam. Att kunna falla och bli fångad. Att älska och bli älskad. Det som är ohälsosamt är hur en människa tycks finna det så svårt att stå upp på egna ben. Det är ohälsosamt att jag nu inser hur mycket jag lutade mig mot en individ för att hålla mig uppe, hur beroende jag faktiskt var av någon på fyra ben.
 
Att jag drömde om ponnyn beror dock inte på spöken, hallucinationer, efter en nedtrappning av min favorit-drog. Den enkla anledningen är att jag redan vid gårdagens frukost fick den där kniven i hjärtat. Kniven som tycks vara vassare vissa dagar, som igår. Den där kniven som satt kvar hela dagen och blev starkare mot kvällen när jag låg i sängen för att sova. När ingen annan är där och när du inte kan fly från skriken du hör i tystnaden. Man hör ofta att det är bra att sakna, för då har du haft något speciellt, något att leva för. Men var går gränsen till vansinne?
 
Även i drömmen åkte han iväg till en annan plats och även denna gång hann jag inte träffa honom innan han lämnade. Skillnaden den här gången var att jag kämpade. Jag sprang för att hinna lägga min hand på hans mule för sista gången. Bli sådär lekfullt knuffad i axeln när jag tråkar ut honom när jag står och kollar på honom, så som jag gjorde alldeles för ofta enligt honom. Bara för att jag fascinerades över vilken underbar varelse jag får ha framför mig. Ni vet de drömmar där du bara springer och det känns som att springa i vatten upp till midjan? Den här gången kändes det som att springa med vatten ända upp till näsan. När jag väl kom fram var det enda jag såg en transport som rullade iväg. Alla behöver ett avslut. Det som jag aldrig fick.

Jag har ett vrål inom mig.

Publicerad 2014-11-06 22:19:35 i Bloggen 0 kommentarer
 
Jag har märkt att det finns en något befriande känsla i att sätta sig ner, öppna upp ett tomt word dokument och skriva ner alla känslor som man i vardagligt prat inte kan sätta ord på. Jag har aldrig varit någon som pratar. Jag är istället den där som döljer sig bakom fasaden av ett brett leende. Men nu när jag försöker bearbeta något väldigt jobbigt, nu när jag har ett vrål inom mig som väntar på att få klösa sig ut, är det skönt att få ut vrålet i form av ord på ett papper. För i vardagliga situationer finner jag inga ord på känslor, utan blir istället helt blank, tom, som det där tomma pappret jag väljer att fylla med ord och känslor istället. Du behöver öppna upp kroppen, du behöver vråla. 

Därför kommer jag nu publicera mina texter i den här bloggen. Tankar och känslor. Jag vill ha en plats där jag kan vråla, ventilera mig, och detta känns som en trygg plats.

Jag saknar dig. Mer än vad som är mänskligt.

Publicerad 2014-11-03 21:40:00 i Texter 0 kommentarer

Idag var dagen då jag för första gången passerade stallet där ponnyn en gång stod. Första gången sen dagen då vi gjorde det vi är bäst på, han och jag. Han skakade på huvudet samtidigt som han sprang bredvid mig, sådär som han alltid gör när han vill bjuda in mig till hans lek, så som jag lärde honom att göra. För så har det inte alltid varit. Det var en gång i tiden då han slängde av mig, sprang ifrån mig och valde att leka själv. Men under den tid vi hade med varandra byggde vi upp en relation som blev oförstörbar och lekarna blev tillslut gemensamma. När han nu valde att flyga upp i luften med huvudet mellan frambenen skrattade jag och det var då han fick klartecken att det är okej. Vi leker tillsammans. Det var sista gången jag såg honom, vilket jag inte var medveten om då. Där vi sprang runt i paddocken, gjorde det vi alltid har varit bäst på. Leka.


Dagen innan han skulle lastas in i transporten för att åka till en ny plats, ett nytt hem, åkte jag in akut till lasarettet. Jag hade andninssvårigheter på grund av förstorade halsmandlar och bakteriella pålagringar, som en bieffekt till körtelfebern jag plågats med under de senaste 2,5 veckorna. De veckor då de nya ägarna kollade på honom, fastnade för honom och bestämde sig för att köpa honom. Dagen då han sprang igenom veterinärbesiktningen låg jag i min säng med en hink vid min sida som jag spottade i på grund av att jag ville dö varenda gång jag svalde. Detta var även dagen då jag för andra gången åkte in till akuten för att det gjorde så ont. Jag minns att jag grät när jag satt i bilen på väg till akuten, när vi passerade stallet och ponnyn, och jag minns att jag från den stunden inte kunde sluta gråta. Att gråta offentligt är något jag inte gör, något som anses vara en omöjlighet för mig. Men den här gången gjorde det så ont, så jag grät och jag visste inte hur man slutade. I bilen, i väntrummet, under undersökningen. Tårarna var en blandning av frustration av att ha sett ponnyn för sista gången och smärtan som slog som slag i hela kroppen; branden i hjärtat, kniven i magen och känslan av att inte kunna svälja sitt eget saliv.

Dagen då ponnyn lastades på transporten och åkte mot sitt nya hem låg jag med dropp i armen för att jag inte hade ätit eller druckit på tre dagar. Jag minns att, trots att jag inte hade sovit på mer än 2 veckor, var jag helt vaken. Jag minns att jag var tacksam för att komma långt bort från hysterin, låsas in på ett rum och vara fastkopplad till slangar som gav mig näring. För smärtan i kroppen gjorde att till och med den minsta rörelsen, som att lyfta min hand för att svara på alla oroliga sms, kändes som att bestiga Kebnekaise.

När jag passerade stallet idag såg jag två hästar stå och pressa sig mot grinden som ett litet rop på att någon ska rädda dem från regnet. Det som var annorlunda från alla andra gånger jag passerat stallet var att den här gången möttes jag inte av en nyfiken ponny som lyfte upp huvudet från marken med en glöd i blicken och spetsade öron. Den där blicken som får mitt hjärta att nästintill brinna upp. För det är många gånger jag har ställt mig själv frågan, ”kan man älska någon så mycket så att det gör ont?”, ”kan man älska någon så mycket så att det bryter ner varenda cell i din kropp?”. Endast vid tanken av ponnyn gjorde det ont, som om något fattade eld inom mig. Möjligtvis på grund av tanken att jag inte kunde ge honom allt han förtjänar. Han släckte dock alltid elden som han startade när han tryckte sin mule mot min kind. Bara genom att kolla på honom, där han alltid stod och gav ifrån sig ett sken av livsglädje och lycka, ovetandes om vilken ondska det finns i världen, kunde släcka den största branden.

Den där nyfikna ponnyn i hagen bredvid hästen som gillade att bita honom, just för att energin ponnyn alltid gav ifrån sig blev som ett stort klot, som en explosion från en kärnvapenbomb, var nu utbytt av en äldre och lugnare häst. Samma lila täcke som jag alltid kommer känna igen efter alla de gånger ponnyn har haft det på sig för att gömma sig från regn och kyla, men en annan personlighet under. Att passera hagarna där den mest personliga och mest uttrycksfulla ponnyn en gång stod gav mig inte känslan av hopplöshet. Det kändes inte som att jag skulle falla isär. Jag ville inte skrika, eller gråta. Då insåg jag även att det jag känt och försökt fly ifrån var inte rädslan av att förlora honom, för jag visste alltid att han skulle komma till en bra ny plats, få upptäcka och stilla sin nyfikenhet. Det som alltid har skrämt mig är huruvida jag kommer kunna bära upp mig själv när han inte är hos mig, rädslan av att vara så beroende av en annan individ att du inte längre kan stå på dina egna ben. Rädslan av att sakna någon så mycket så att det är en hel skogsbrand inom dig. Men den här gången finns det ingen som kan släcka elden, det finns ingen som kan rädda dig.

 

Även fast vi nu är 20 mil ifrån varandra är bandet mellan oss fortfarande lika starkt och det kommer alltid att vara oförstörbart. Han kommer alltid att vara ponnyn som släckte elden inom mig, han kommer alltid vara en del av mig. Björkhems Åskar. Jag saknar dig. Hela tiden. Mer än vad jag vill erkänna och mer än vad som är mänskligt. Bortom alla gränser. Jag saknar dig.