När jag kollade tillbaka på gamla bloggar hittade jag många ord och bilder på ponnyn. Med- och motgångar, stunder där mitt hjärta slog lite extra starkt och stunder där det fylldes med smärta. Alla stunder, bra som dåliga, är minnen jag vill bevara. Minnen som jag är tacksam över, för det är minnen som tog oss dit vi kom i slutändan. Dit vi var när vi kom till den punkten då han var redo att flyga och testa sina vingar. Vingarna som vi byggde upp tillsammans. Det börjar kännas mer okej nu, jag börjar finna något slag av acceptans att det inte längre är vi. Att äntligen kunna kolla på bilder utan den där enorma smärtan i bröstet. Tänka på stunder som fick mig att le, samtidigt som du ler och kommer tillbaka till känslorna du bar på i det ögonblicket. Att äntligen kunna vara tacksam för tiden vi haft tillsammans och att gråta glädjetårar när jag kollar på filmer på honom, istället för alla tårar av ilska och frustration jag har låtit falla nerför mina kinder. Tomheten och saknaden finns ännu, men även det är något som endast går att acceptera. Det betyder att vi hade något starkt.