Den här helgen ska jag försöka göra något lite mer krävande, faktiskt göra någon nytta.
På lördag är det globen som gäller, ska bli så grymt roligt! Men de andra dagarna tänker jag försöka få saker gjorda, så att de slipper hänga över mig under veckan som kommer. Den här veckan som har varit har jag endast tagit det lugnt, då menar jag bara hämtat krafterna. Jag har varit trött, inte trött som i fysiskt trött, utan istället så trött så att man inte orkar prata, inte orkar tänka. Man bara är, ibland befinner man sig inte ens där på den plats man är i stunden, utan tankarna är helt tomma. Likgiltighet - man är trött.

Skillnaden från förut när jag har känt såhär och nu är att jag tillåter mig själv att känna såhär och det gör mig absolut ingenting att jag är såhär trött. Förut blev jag arg och frustrerad och fortsatte kämpa, jag trodde bara att jag var svag, detta gjorde endast att jag blev svagare, både fysiskt och psykiskt. Jag kämpade mot min kropp, inte med den. Det är min kropp som säger till mig att jag måste ta det lugnt, lugna ner mig med alla krav och, ja, allt. Precis allt. Då tillåter jag den vila sig, för jag vet att det är det jag behöver. Därför gör det ingenting, jag ger bara min kropp det den ber mig om, och sedan går allt tillbaka till det vanliga igen. Då kan jag börja träna regelbundet igen och då kan jag göra detta utan att pressa min kropp tills det att en skada uppenbarar sig. 

Jag kommer ihåg de gånger jag blev så fruktansvärt stressad över att endast ligga i min säng, jag fick absolut inte göra det mer än en dag i veckan, en dag där jag bara gör ingenting. Om det blev fler dagar än en fick jag ångest. Jag satt upp måsten - jag måste till stallet för att hjälpa till med hästarna, annars börjar både ägare och djur tro att jag övergett dem eller inte har intresset uppe längre, haha, löjligt eller hur? Eller denna - jag måste ut för att vara med kompisar, annars tappar vi kontakten. Tillfällen då jag verkligen inte orkade, som när jag är i en episod som den jag är i nu, pressade man sig själv till att göra det ändå, för annars kanske man blir bortglömd. När man känner, från djupet av sitt hjärta, nej, jag orkar verkligen inte. Det gäller att tillåta sig själv att vara trött, oavsett om det bara är fysisk trötthet, men även psykiskt. Jag bryr mig verkligen inte om jag mår sämre en period, vem bryr sig? Det kommer inte pågå länge, det kommer pågå så länge som jag tillåter det. Kroppen säger åt mig att ta det lugnt, därför kommer jag ta det lugnt och ta till vara på tiden jag får under filten med tekoppen i handen. Efter att kroppen har fått den vila den behöver, då är jag redo för att sätta mig på hästryggen, gå ut på stan med kompisar och ta på mig löparskorna för att springa ut på en löprunda. För då, då är jag verkligen starkare än någonsin.