Mitt inlägg "om jag hade köpt en egen häst idag" hade faktiskt en baktanke. Jag har haft funderingar på att köpa en egen häst, det ger mig den där lyckan, en lycka som är starkare än när jag såg ett grönt "godkänt" på dataskärmen när jag skrev kunskapsprovet för körkort och äntligen hade fått körkortet i handen. Den lyckan trodde jag inte var möjlig att slå, men så fort jag föreställer mig den där alldeles egna hästen, hästen du har fullt ansvar för, är jag nästintill redan där. Den är DIN, bara din. Tidiga morgnar, att avstå från den där kompiskvällen, eller festen i slutet av veckan, bara för att hänga i stallet med din bästa kompis får min mage att pirra till. 

 

Efter studenten kommer jag gå ut i arbetslivet, jag kommer ha en inkomst som förhoppningsvis är stabil nog för att ge en häst all den kärlek och vård den behöver. Det är dyra kostnader, men det går om man är villig att kämpa för det. Jag har inte fastställt något, men jag funderar på det. För den där tanken, att ha MIN alldeles egna häst i stallet bredvid, eller att sitta på balkongen en varm sommardag och se hur MIN häst går där på åkern och äter gräs och njuter av livet, gör att jag känner mig oövervinnlig och ger mig en så stor kärlek till livet.

 

Sedan jag var 9, då jag först började rida, har jag tagit hand om andras hästar. Jag har aldrig varit så tacksam som jag är för de som har gett mig den chansen. Men att ha gjort detta i 10 år nu, utan att ha fullt ansvar, att hela tiden kolla hur de har lagt upp schemat på hästen så att jag vet om jag ska ta en lugn tur i skogen eller ett hårdare pass på banan. Jag är tacksam, men det är dags att jag tar på mig fulla ansvaret.

 

Anirac's Calimero, Anirac's Björnbär, Primmi, Mc Coy, Björkhems Åskar, Nässla, Alfred, King, Ofeigur, detta är några av alla de hästar jag har tagit hand om, eller tar hand om nu, hästar som jag inte har fulla ansvaret för, hästar som inte är mina, men som jag älskar. Vissa så mycket så att det gör ont i själen när jag inte kan besluta om den får stanna eller gå vidare, lämna mig med ett hål i bröstet. Tänk att ha levt maktlös under 10 år och plötsligt återfå makten, inte ligga lelös på marken utan att kunna röra sig. Jag har gjort det i 10 år nu, därför vill jag ta på mig fulla ansvaret. Jag vill kunna kalla den MIN.