Det är lite sorgligt att man aldrig kan se sig själv i samma perspektiv som andra människor får. Du har bara sett dig själv i två olika perspektiv, i spegeln och på bild. Då oftast med ett fejkat ansiktsuttryck. Du har aldrig sett dig själv när du har pratat med någon om ett ämne som du brinner för och som gör att hela ditt ansikte lyser upp. Du har aldrig sett hur vacker du är när du ler eller hur dina ögon kan lysa upp när du pratar om det där ämnet du så passionerat brinner för. Detta tycker jag är sorligt, att aldrig få se sig själv i det ljus andra ser dig. Medan andra i din omgivning kan se hur du fejkar ett leende och skrattar högt och hur du strax därefter kollar med en tom blick ut i tomma luften och vandrar bort någonstans i tankarna. På mindre än en sekund hamnar du på en annan plats. Det är sorgligt att man aldrig får se hur ens eget ansikte skiftar från hopplös till full av hopp, hur ansiktet går från att gråta av att man har förlorat allt till att sedan få den där lyckliga nyheten. Då tårarna förvandlas från ilska till lycka.

Det är rätt intressant faktiskt, hur ett ansikte som tycks ha väldigt få funktioner ändå kan uttrycka så många känslor. Ilska, rädsla, glädje, lycka, hopp, sorg - och man kan se en människa gå från glad till brustet hjärta på mindre än en fjärdels sekund, du kommer aldrig få se ditt eget ansikte när det känns som att ditt hjärta går sönder inuti dig. Detta är kanske något bra. Men du kommer heller aldrig få se ditt ansikte när den där personen som får ditt hjärta att bubbla till av glädje och lycka sitter framför dig - när du omöjligt kan sluta le eller skina. Ett ansikte kan säga dig så mycket, det kan berätta en hel historia. Därför är det viktigt att du lyssnar.