Det går inte att förklara med ord hur mycket jag längtar till att kunna säga "hem till mig". Varenda liten detalj på hur det skulle se ut sitter inpräntat i huvudet. Allt ifrån hur fint mina kläder ska hänga där i hörnet bredvid den vita spegeln som står lutad mot väggen, tavlorna där det står saker som pushar dig till att vara den bästa versionen av dig själv, varenda dag, böckerna som ligger utplacerade bredvid sängen, sådär slarvigt som om du har legat i sängen och läst sent inpå natten, men blivit för trött för att kunna hålla upp ögonlocken och därefter bara lagt boken där bredvid sängen för att sedan gosa ner dig i alla dina vita kuddar och rena, nytvättade, vita lakan.

Det ska vara vitt. Allt ska vara vitt. Golvet ska vara av ljust trä och det ska finnas öppna ytor, men i precis rätt mängd då det inte får kännas kallt. Det ska vara ett varmt hem. Det stora fönstret som är hemmets mittpunkt ska vara det som väcker liv i allt när solen går upp och det som säger godnatt när dagen är fulländad. Du kan sitta med en kopp te på kvällen och låta det fina ljuset från solnedgången lysa in i lägenheten och veta att du har gjort ditt bästa genom hela dagen. Fönstret ska vara det som bringar lägenheten ljus då fönstret pekar mot det håll där solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Men när världen tillslut har slutit dess ögon kommer många levande ljus lysa upp alla ytor i platsen jag kan kalla mitt hem. Alla detaljer finns framför mina ögon. De vita ytorna i lägenheten kommer vara perfekt för alla dessa fotosessions, det kommer bli min alldeles egna studio. Men det kommer vara mitt hem. Ljuset från fönstret kommer reflektera mot de vita väggarna och skapa det perfekta ljuset för självporträtt, stilleben och allt därimellan. Jag har tänkt på allting i minsta detalj. 

Idag är det 142 dagar till studenten. Det är ju ingenting! Det jag längtar efter är min alldeles egna lägenhet som jag får fixa helt själv. Att få vara självständig och att ta hand om mig själv, få fatta beslut själv och inte vara beroende av någon annan. Det jag fruktar mest är dock att det kommer bli väldigt ensamt, en ny stad, känner ingen, och man bor helt själv i en lägenhet. Hej eremit. Haha, nej, det kommer bli kul. Det kommer bli ett äventyr.