Det syns tydligt att han blir rätt tung, vilket han även var. Haha, mina armar höll på att dö några gånger då han var rätt stum. Det där går väldigt mycket i perioder. Ena passet är han såhär, stum och tung, och andra passet behöver man knappt ta i honom, utan han bär upp sig själv. Med huvudet lite mer uppåt och inte alls lika tung. Kan ni bara ta en sekund och kolla på höger galopp? Alltså, mhmm. Fast det blir kanske lite mer hallelujah för mig då jag vet hur han gick förut, detta är ju inte som en grand prix häst, men det är förbättring och en mer stabil galopp än vad han har klarat av innan. När han kom kunde han inte ens fatta galopp i paddocken då området var för litet för honom och nu kan han galoppera samlat på en av de mindre volterna. Japp, utveckling. 

 

 

 

Igår lyssnade jag på låten The Fault in Our Stars, som Troye Sivan har gjort, på repeat, säkert 30 gånger. Det är konstigt att jag inte tröttnat på den, skulle kunna spela den 30 gånger till, minst. Hade en något sentimental söndag då jag låg i min säng, i min pyjamas, precis hela dagen. Det känns rätt bra att det är måndag och att jag blir motiverad av det. Min sentimentala söndag skapade dock ett långt och känslosamt inlägg om min kära Åskar och det kommer publiceras under dagen, tills dess får ni dessa filmer som får mig varm i själen. Vem är ens den där runda studsbollen på fyra hovar.

 

Jag kom precis över den här filmen på Hanna Fribergs blogg och blev helt plötsligt såå inspirerad. Detta är så galet fint och när det kommer till omkring 2:30 får jag det där ruset jag får varje gång jag tänker på mina framtidsdrömmar. Detta ger mig även så mycket kraft till att göra mer än det jag tidigare tänkt på. Tänk er att verkligen kunna rädda någon från en liknande situation som syns bakom henne. Att lyftas ner från en helikopter och ta tag i någon som för en sekund sedan precis hade accepterat att han skulle sluta andas, föralltid. Det kan vara kraften från beyoncés röst som har fått mitt huvud att snurra, men fan vad jag vill göra detta nu. Jag har ju fortfarande mina drömmar, drömmar som jag kommer fullfölja, helt klart. Men kommer jag nöja mig med det? Det känns ändå som att jag vill göra allt. Jag vill hjälpa de där barnen som är så tacksamma för livet och att de andas, tacksamma för allt det lilla de får. Man säger ju att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Men vet ni vad, jag vill göra allt!

 

 

Det är några som har frågat hur jag gjorde redigeringen till dessa bilder. Så här kommer det! Det här är min favvo-redigering. Det går fort och jag älskar det. Använder ofta detta, även på vardagliga bilder, och har många gånger försökt att testa något annat. Det slutar dock alltid med att jag gör detta ändå då det känns mycket bättre. Älskar det helt enkelt! 

 

Jag använder mig av GIMP när jag redigerar då jag är för fattig för att köpa photoshop, snyft, 10 000:- liksom, aldrig i mitt liv, haha. Men det fungerar bra med GIMP! Det hade dock varit grymt om jag hade photoshop och jag hade inte tackat nej om någon gav mig det, fyller ju år den 17 april, någon? ;)

ÄNTLIGEN är den uppe! Det är lite saker jag skulle vilja få ut angående träningen, mest för att jag vill ha det i arkivet då det är roligt att kolla tillbaka för att se utvecklingen.

 

I filmen kan ni se några gånger då han drar sig utåt i galoppen, om det hade varit för något år sedan hade han aldrig någonsin kunna ta ett enda litet galoppsprång på volten utan att sticka iväg i 140 och skena omkring i hela paddocken. För några år sedan stack han när han skulle trava på volten, trava. Nu sticker han någon enstaka gång i galoppen och då kan man, 99 ggr av fallen, hindra honom från att slita sig, han stannar upp när han märker att det tar stopp. Det känns väldigt skönt, vi har jobbat så samspelt så han väljer istället att stanna nära. Dels för att jag aldrig blir girig och tar det lilla jag får, då ökar hans självförtroende, han tycker att det är roligt och han vet att han kommer få massa beröm och pussar när han har gjort rätt. Då försöker han alltid och försöker inte komma undan som han tidigare har gjort.

 

Traven på volten är helt avklarad, från att inte kunna trava på volten utan att vilja sticka i full kareta därifrån, till att nu ta några galoppsteg. Man får som sagt inte bli girig. När vi började känna på galoppen var jag jättenöjd över endast 2 galoppsteg, nu brukar det bli ett halvt varv. Snart kommer han kunna galoppera längre. Det går framåt, men man får aldrig bli girig. Ta det lilla du får och var nöjd, pussa på hästens mule och säg att den är jätteduktig. Öka både hästens och ditt självförtroende, gör det till något roligt, se utvecklingen och ta små kliv framåt som efter något år kommer vara de stora kliven, de som gör skillnad. Det är de små kliven som kommer vara det som gör att hästen går från att skena iväg när den ska trava på volten till att galoppera flera varv och kunna göra varvbyten i galopp. Vi är så nära.

 

Jag har kollat på gamla filmer på gamla youtube kanaler den senaste timmen. Väldigt pinsamt att du en gång har lagt upp sådant och tyckt att det var en bra idé, men samtidigt riktigt kul att du har utvecklats i både hästarna och det kreativa filmskapandet. 

 

Det händer alltid att du blir som mest motiverad när du blir sjuk, då du då har så mycket tid till att ligga och söka runt på inspiration på nätet. Just nu vill jag ut och springa, gå ut i stallet och träna Åskar i hagen och ta en vild galopp på den långa raksträckan där vi så ofta har sprallat runt, han och jag.

 

Den här filmen kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg att många tyckte att det var så vackert, där jag springer omkring i mina gråa brallor som gör att min rumpa ser 3 meter lång ut och uggs som gör att jag ser helt skev ut. Det vackra med den här filmen är känslan den ger då jag minns att detta var vår vändpunkt. Det var här allt började, arbetet löst och tilliten. Det var här mitt hjärta fylldes med så mycket kärlek så att det började göra ont i hela min kropp. Jag kunde inte sätta ord på det, kan inte sätta ord på det, men jag visste, vet, att jag aldrig kommer sluta älska den här hästen. Allt med honom är perfektion. Jag vill säga något större än "jag älskar dig", men det går inte att hitta rätt ord. Jag älskar honom så jävla mycket så att jag nu ska gå ut och göra det gosigt åt honom i stallet även fast jag är sjuk och knappt kan andas, eller röra på mig. Jag älskar honom. Jag älskar honom.

 

 

Det är inte ofta som jag får såna här inspirationsrus där inspirationen inom mig svämmar över, jag känner mig kreativ och inspirerad. Stunderna då jag känner för att skapa, skapa något som väcker oändligt många och starka känslor. Just nu, klockan 20 i 2 på natten är en sådan stund. Därför försökte jag fixa till en gammal film som jag inte blev nöjd med just då, men den rätta känslan fanns inte där. Då kollade jag återigen på "falling slowly" filmen och alla känslor väcktes till liv. Älskar den. Älskar honom.

 

 

Det här var igår då jag släppte ut hästarna i hagen, fixade iordning stallet och sedan gick jag ut i Åskars hage för att ta kort på honom. Detta var ju nästintill omöjligt då han var i mitt knä hela tiden. Eller hade sin mule i mitt ansikte, bet mig i benen, eller drog mig i håret. Han bet mig även i fötterna. Busig? Nej, inte alls. 

Jag filmade även lite då. Jag älskar filmen för de tillfällen som är nära och lite skakiga är de tillfällen som påminner mig om hur underbart det var att sitta där med en häst som vill busa, som vill leka med dig. En häst som puttar omkull dig i snön och trycker ner mulen i din mage och pressar ner dig så att du känner hela vikten av hans huvud tynga ner dig i snön. Du vet att du kommer bli blöt och kall när du ligger där i snön med dina mjukisbyxor, men just i det tillfället bryr du dig inte. Du vill ligga kvar där i snön och ha honom över dig, aldrig resa dig upp.

Jag låg i snön, kunde omöjligt resa på mig på grund av hästen som pressar ner mig och kittlar mig med hans gosiga mule som rör vid varenda liten del av min kropp. Han är överallt. Även fast jag borde vara kall när jag ligger där i snön har jag aldrig varit varmare. Såhär varm var jag inte ens den varmaste sommardagen. För kärleken till den här hästen är så stark så att det värmer upp mig även när jag ligger nerpressad i snön.

Jag älskar dig så otroligt mycket.

Jag ville egentligen publicera den här filmen på självaste julafton, men nu är klockan över 12...
Jag och syrran kollade på Source Code, jättebra film med Jake Gyllenhaal, nomnom, så jag fastnade där tills efter 10. Då började jag klippa ihop filmen! Sedan väntade jag i mer än en timme på att den skulle ladda upp på yt, haha... Älskar filmen då den verkligen visar hur galen Bobby blir på julen bland alla paket. Han ÄLSKAR dem. Det bästa han vet. 

Jag vill verkligen inte gå och lägga mig, även fast det börjar svida i mina ögon. Nuförtiden avskyr jag när det är läggdags, haha, vill ju inte sova. Tror dock att det är dags för mig att sova nu då jag sparade Bobbys film som "boobs" när jag skulle skriva "bobs", hans smeknamn. 

 

 

Jag kommer ihåg när jag var mindre när jag satt en hel dag bara för att klippa ihop film. Nu sitter jag i max en timme, för det mesta cirka 20 minuter, haha. Då hade jag inte de kunskaper jag har idag, men då orkade jag göra mitt yttersta för att få en bra film. Nu slänger jag bara ihop något och försöker inte ens göra det speciellt bra. Någon gång ska jag göra en kickass film där alla mina kunskaper exploderar, för jag vill veta var jag ligger i mitt film- samt bildskapande. Det hade varit roligt att se den där utvecklingen, för just nu gör jag usla filmer som jag endast gör på 5 min. Men vad gör det, jag gillar filmer och bilder endast för minnets skull!

Jag tänkte egentligen filma hela helgen i Linköping och klippa ihop en rolig film till er. Men det slutade med att jag inte hann filma något utan filmade istället endast när vi var på väg till Linköping. Alltså endast bilresan och i slutet, där jag står uppsnoffsad framför spegeln, precis innan vi skulle ut för att äta. På julllovet ska jag försöka koka ihop en riktigt inspirerande film, den lilla kreativitet jag har kvar kommer flöda, haha.