Hundra tårar tillägnat varje ord.
Publicerad 2015-03-14 18:03:14 i Texter †
0 kommentarer
Den där smärtan i bröstet är fortfarande lika kraftig. Som ett skott i magen och knivhugg i hjärtat. Kniven vrids om upprepade gånger, en gång för varje tanke jag lägger på hans uttrycksfulla ansikte, mulen mot min kind och glädjeskutten när jag bjuder upp till lek. Till skillnad från alla de gånger då jag föll handlöst ner på marken är det nu en hanterbar smärta. Kniven är dock fortfarande lika vass och skotten gör fortfarande ett hål i bröstkorgen.
Det är en välbekant smärta. En smärta som är hanterbar på grund av dess varaktighet. All smärta går med tiden att hantera, du faller inte lika hårt och inte heller lika ofta. Detta betyder dessvärre inte att det inte gör lika ont som innan. Det blir med tiden lättare att le när du vill gråta, sträcka på dig när du vill falla ihop, ställa dig upp när du ligger ner. Det kommer även de dagar då det inte gör lika ont längre. Du kan skratta och känna det djupt där inne, le åt främlingar och vara tacksam för varje andetag du tar.
Sedan kommer den där dagen som påminner dig om den där outhärdliga smärtan i bröstet. Som att återuppleva allt du har känt, alla minnen du har upplevt med honom. Allt blåser över dig som en vind och stygnen i ditt bröst slits upp. När du då ger den där blicken till de som sitter framför dig plockar de ut kulan och drar ut kniven för att kunna laga skadorna. Det kommer komma en tid då bröstkorgen öppnar sig igen. Men det finns alltid någon runt dig som lagar de värsta skadorna.
Jag saknar honom fortfarande. Hans lurviga kropp mot min handflata när jag sakta stryker den längs hans hals och fortsätter längs hela ryggen. Jag ville känna varenda del, varenda del av det som var framför mig. För en liten del av mig visste redan att det inte skulle vara för alltid. Han är borta och det är alltid lika svårt för mig att skriva de orden utan rödsprängda ögon och hundra tårar rinnande nerför mina kinder. Tanken av hans rörelser, skepnaden av hans kropp. Minnen så tydliga så att det känns som att han återigen är framför mig. Som att återuppleva allt.
Den finaste själ på denna jord. Jag saknar dig och jag hatar att jag även denna gång brast när jag skrev detta. Hur jag även denna gång föll, inte kunde hantera smärtan. Att jag även denna gång lät tårarna ta över, hundra tårar tillägnat varje ord.
Det är en välbekant smärta. En smärta som är hanterbar på grund av dess varaktighet. All smärta går med tiden att hantera, du faller inte lika hårt och inte heller lika ofta. Detta betyder dessvärre inte att det inte gör lika ont som innan. Det blir med tiden lättare att le när du vill gråta, sträcka på dig när du vill falla ihop, ställa dig upp när du ligger ner. Det kommer även de dagar då det inte gör lika ont längre. Du kan skratta och känna det djupt där inne, le åt främlingar och vara tacksam för varje andetag du tar.
Sedan kommer den där dagen som påminner dig om den där outhärdliga smärtan i bröstet. Som att återuppleva allt du har känt, alla minnen du har upplevt med honom. Allt blåser över dig som en vind och stygnen i ditt bröst slits upp. När du då ger den där blicken till de som sitter framför dig plockar de ut kulan och drar ut kniven för att kunna laga skadorna. Det kommer komma en tid då bröstkorgen öppnar sig igen. Men det finns alltid någon runt dig som lagar de värsta skadorna.
Jag saknar honom fortfarande. Hans lurviga kropp mot min handflata när jag sakta stryker den längs hans hals och fortsätter längs hela ryggen. Jag ville känna varenda del, varenda del av det som var framför mig. För en liten del av mig visste redan att det inte skulle vara för alltid. Han är borta och det är alltid lika svårt för mig att skriva de orden utan rödsprängda ögon och hundra tårar rinnande nerför mina kinder. Tanken av hans rörelser, skepnaden av hans kropp. Minnen så tydliga så att det känns som att han återigen är framför mig. Som att återuppleva allt.
Den finaste själ på denna jord. Jag saknar dig och jag hatar att jag även denna gång brast när jag skrev detta. Hur jag även denna gång föll, inte kunde hantera smärtan. Att jag även denna gång lät tårarna ta över, hundra tårar tillägnat varje ord.
Skrivet: 150310
En mörk dimma.
Publicerad 2014-12-19 17:59:05 i Texter †
0 kommentarer
När du trodde att du redan var på botten, hade som ondast, och det snabbt blir värre. Du känner hur en kniv ristar sig fast i varenda del av dig och du ramlar omkull för att sedan inte kunna ta dig upp. Kraftlös. Skadad. Kanske till och med döende. Det du tidigare kände skrattar du nu åt. För du vet nu att det du kände då är som en fjäder mot din kind jämfört med kniven du nu inte kan dra bort. Du har inte längre kraften som behövs för att andas. Kraften till att ens försöka överleva. Mitt val, mellan att känna eller att inte känna, var alltid att fly. Därför sprang jag så fort mina ben bar mig, tills de tillslut gav upp. Jag ville inte känna. Att känna gjorde mig svag. Lätt att ha sönder. Det gav mig även en tomhet som inte gick att fylla. Ett tomrum. Ett eko.
Jag har gått från att inte veta hur man gråter, behovet var alltid stort, men vetskapen om hur man släpper kontrollen hade jag ännu inte funnit, till att inte veta hur man slutar gråta. Att känna tårarna rinna innanför skinnet och alltid vara där i beredskap. Smärtan i bröstet som gör att du snabbt måste lägga dig ner då dina ben inte längre bär dig. Den där smärtan som inte går att beskriva med ord. En smärta som utstrålar så mycket att du inte längre kan urskilja det du känner och du vet inte längre anledningen till din smärta. Smärtan rotar sig från den plats där hjärtat sliter för att hålla dig vid liv och varje gång hjärtat kramar sig själv pumpar den även ut all din smärta i resten av din kropp. Det blir svårt att andas och du försvinner längre bort. Minnen känns som knivar och du slutar andas när tårarna rinner nerför din kind för att kväva dina skrik. Det börjar nästan kännas som en vardaglighet att någon gång under dagen ramla ihop i en hög och mista kontrollen över dig själv. Brista. På samma sätt som det där glaset brister i miljoner bitar när du tappar det i golvet.
Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.
Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån.
Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.
Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån.
Den febrila kampen att hålla honom vid liv.
Publicerad 2014-12-10 06:11:00 i Texter †
0 kommentarer
"Jag ska upp om 2 timmar, snälla, låt mig få sova". Som paralyserad låg jag i sängen och räknade ner mina timmar. 5, 4, 3, 2, 1...klockan ringer och det är dags för mig att starta dagen.
Jag visste att jag omöjligt skulle få någon sömn inatt, men ändå låg jag kvar i samma position, som ett foster i den trygga livmodern. Det kändes dock inte tryggt, för den bultande svagheten var tillbaka. Ett tillstånd då jag var totalt paralyserad, kunde inte röra på mig och ville inte röra på mig.
Att sakna någon så mycket så att allt svartnar. Det liv du lever försvinner framför dig och du är tillbaka i det liv som du en gång levde. En tid då du kunde lägga din hand på någon som nu inte längre finns i din närhet. Någon som du inte längre kan känna en närvaro av. Någon som inte längre skakar din värld när denna tar ett steg på det klot vi lever på och på latin kallar Tellus. En närhet som kändes när denna stod utanför ditt fönster, men även när denna flyttade flera mil bort. Det är däremot en närhet som inte känns längre, som bara under en natt helt plötsligt försvann och lämnade kvar en oändlig saknad och tomhet. En oroväckande förvirring.
Jag visste att jag omöjligt skulle få någon sömn inatt, men ändå låg jag kvar i samma position, som ett foster i den trygga livmodern. Det kändes dock inte tryggt, för den bultande svagheten var tillbaka. Ett tillstånd då jag var totalt paralyserad, kunde inte röra på mig och ville inte röra på mig.
Att sakna någon så mycket så att allt svartnar. Det liv du lever försvinner framför dig och du är tillbaka i det liv som du en gång levde. En tid då du kunde lägga din hand på någon som nu inte längre finns i din närhet. Någon som du inte längre kan känna en närvaro av. Någon som inte längre skakar din värld när denna tar ett steg på det klot vi lever på och på latin kallar Tellus. En närhet som kändes när denna stod utanför ditt fönster, men även när denna flyttade flera mil bort. Det är däremot en närhet som inte känns längre, som bara under en natt helt plötsligt försvann och lämnade kvar en oändlig saknad och tomhet. En oroväckande förvirring.
Det är vid dessa stunder, de stunder då du flyr från det befinnande du är i, där du kan minnas, skratta och le, du byter ut det mot en saknad som snabbt kan omvandla en bodybuilder på 140 kg till en dammråtta. Du börjar sakna honom på grund av att han flyter bort. Lukten, beröringen och känslan följer med honom och blir till något dovt och okänt, känslan av att ha en främling ståendes framför dina fötter. Därför måste du minnas allt, för utan den där osynglia närheten, närheten där du känner hans steg och hans andetag, då du minns och uppskattar, kapitulerar ditt hjärta och lämnar den plats du kallade hem.
En styrka utan slut.
Publicerad 2014-12-07 17:54:20 i Texter †
1 kommentar
Det var som ett plötsligt uppvaknande. Som att jag hade sovit ända tills nu, med mardrömmar du inte ens vågar lägga en tanke på, för endast tanken skulle dra dig till en plats omöjlig att komma ifrån. Känslor som du inte trodde fanns och som bryter ner dig. Innan jag ens hann uppfatta mina känslor, känna eller ens förstå, kände jag något som för mig inte tidigare var bekant. Något som jag aldrig trodde skulle hända, något jag väntat på länge. Acceptans.
När jag satt i bilen och kände mig fram på den hala vägen i skenet från hundra mötande bilister hörde jag på radion "to me you are more than just skin and bones, you are elegance and freedom and everything I know" och började genast tänka på Åskar. När refrängen sedan började spelas rann en tår nerför min kind. Jag spelade upp ett scenario i mitt huvud där jag rullade in mot hans nya hem och såg honom stå i en hage med sin nya flock. Hur jag för första gången såg honom i sitt nya hem, sin nya trygghet. Jag såg hur jag genast stannade bilen och ropade hans namn och jag kände de tårar jag vet att jag kommer fälla vid just det ögonblicket. Hur han snabbt avbröt det han gjorde och slängde upp huvudet från marken för att möta mig med blicken, alltid med spetsade öron. Så som jag alltid har föreställt mig att det kommer vara första gången jag träffar honom sen stunden då han plötsligt åkte ifrån mig, då jag inte ens hann säga mitt farväl.
Det var som att vakna från en mardröm jag länge levt i. Jag släppte kontrollen, lät mig känna, minnas och sakna. Det är inte förrän du tillåter dig att göra alla dessa saker som du kan bearbeta och släppa taget, acceptera och vara tacksam över allt det fina. Att känna något annat än ilska, sorg och evig smärta är som att födas på nytt. Känslan av att återfödas på en plats där det finns tillräckligt med syre för att resa sig upp. När du äntligen känner den gränslösa styrkan som vi tillsammans byggde upp. Hur jag nu kan se vår styrka och även känna den. Obeskrivlig och oförstörbar styrka. En styrka utan slut.
Det var som att vakna från en mardröm jag länge levt i. Jag släppte kontrollen, lät mig känna, minnas och sakna. Det är inte förrän du tillåter dig att göra alla dessa saker som du kan bearbeta och släppa taget, acceptera och vara tacksam över allt det fina. Att känna något annat än ilska, sorg och evig smärta är som att födas på nytt. Känslan av att återfödas på en plats där det finns tillräckligt med syre för att resa sig upp. När du äntligen känner den gränslösa styrkan som vi tillsammans byggde upp. Hur jag nu kan se vår styrka och även känna den. Obeskrivlig och oförstörbar styrka. En styrka utan slut.
Du känner allt, men ingenting.
Publicerad 2014-12-03 17:44:00 i Texter †
0 kommentarer
Synonymen till implodera är att "sprängas inåt". En mening som jag länge letat efter. Ett ord som kan förklara känslan som är, för mig, oförklarlig. Känslan av att bära på så mycket, men att på samma gång vara helt tom. Det är många gånger jag har, med den kraft jag har kvar i kroppen, försökt reflektera över vad det är jag känner. Smärtan. Såren. Ilskan. Frustrationen. Det händer dock att kraften då inte räcker till. Kraften att andas, le och skratta. Att vara den jag alltid varit och associerats med.
Att sprängas inåt är det närmsta jag kan komma till att förklara tillståndet där du känner allt, men ingenting. Att under en längre tid gråta inombords, känna dina fyllda tårkanaler och ögon som obegripligt blir fuktiga. Inget mer än så, för du vet inte vad du känner och du vet inte vad dina tårar symboliserar. Dina ögon fuktas och dina känslor finner sin väg ut där betongväggen du byggde upp har sina svagheter. Betongväggen som förväntas sprängas av bomben du placerat ut, dold. Du gråter inte, för även tårarna känns tomma. När du känner så mycket att du inte längre kan urskilja alla känslor. Du känner allt, men ingenting.
"Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark."
Publicerad 2014-11-30 18:59:50 i Texter †
0 kommentarer
Det är många gånger som jag innerligt skäms över hur mycket jag känner. Hur mycket jag faller sönder vid tanken av en ponny. En ponny som fortfarande vandrar på denna jord, sätter ner hovarna på samma planet som jag gör, men som jag inte längre kan dela luft med när han blåser ut den där varma luften mot min kind. Jag ser mig som svag, varje dag. Sårbar. Jag känner för mycket.
Sedan inser jag att ingen annan kan bestämma, förutom jag, vad jag ska känna och hur mycket jag ska känna. Ingen vet, förutom jag, vad han betydde för mig. Vad han betyder för mig. Det är bara jag som kan se, när jag sluter mina ögon, ett minne där jag för första gången visste hur du reagerade när tåget kom nära. Gången då jag för första gången flög av när du ville fly i panik. När jag flög av och landade på cykelstyret på cykeln som stod där för att du inte skulle springa in i tåget och istället ta en annan utväg. Gångerna det kom en bil bakom dig och du, på mindre än en sekund, hade kommit upp i samma hastighet som en antilop som försöker fly för sitt liv. Då jag i början hade svårt att hålla mig kvar på din rygg och flög av fler gånger på en sommar än vad jag hade gjort i hela mitt liv. Hur jag majoriteten av gånger lyckades landa på ett sätt som gjorde att jag endast blev blå på vissa ställen och kunde le över tanken att, "det här klarar vi, du och jag". För redan då visste jag, med ömma lår och skrapsår på ryggen, att med din glöd, styrka och glädje, kommer du erövra världen. Med eller utan mig, du kommer vara den som alltid står stadigt i krig.
Sedan inser jag att ingen annan kan bestämma, förutom jag, vad jag ska känna och hur mycket jag ska känna. Ingen vet, förutom jag, vad han betydde för mig. Vad han betyder för mig. Det är bara jag som kan se, när jag sluter mina ögon, ett minne där jag för första gången visste hur du reagerade när tåget kom nära. Gången då jag för första gången flög av när du ville fly i panik. När jag flög av och landade på cykelstyret på cykeln som stod där för att du inte skulle springa in i tåget och istället ta en annan utväg. Gångerna det kom en bil bakom dig och du, på mindre än en sekund, hade kommit upp i samma hastighet som en antilop som försöker fly för sitt liv. Då jag i början hade svårt att hålla mig kvar på din rygg och flög av fler gånger på en sommar än vad jag hade gjort i hela mitt liv. Hur jag majoriteten av gånger lyckades landa på ett sätt som gjorde att jag endast blev blå på vissa ställen och kunde le över tanken att, "det här klarar vi, du och jag". För redan då visste jag, med ömma lår och skrapsår på ryggen, att med din glöd, styrka och glädje, kommer du erövra världen. Med eller utan mig, du kommer vara den som alltid står stadigt i krig.
Det är endast jag som ser, när jag sluter mina ögon, gången då jag för första gången inser hur långt vi har kommit tillsammans. När vi galopperar på den där raktsträckan som alltid väcker så mycket glädje inom dig. Där du alltid blir lika ivrig på att få springa så fort benen bär dig. Helst tills du stupar. Om det ens existerar en sån gräns. Hur du alltid springer ifrån den bakom dig för att sedan dra ner på tempot tills du har ett kraftigt flås i nacken. Då du sedan, ännu en gång, exploderar och leker dig fram i en bockserie som gör att hela världen tystnar. För dig var det en lek. Det var alltid en lek.
Den här gången insåg jag skillnaden mellan då och nu. Hur jag nu satt stadigt, följde dina rörelser och visste, redan innan ditt dansnummer, hur din koreografi såg ut. Alla gånger därefter log jag alltid som störst vid dessa tillfällen. Det var då jag kände din kraft, styrka och livsglädje. De egenskaper som snabbt gav mig liv. Det liv som jag nu behöver. Jag kände vår styrka tillsammans och jag kände mig oövervinnerlig. När jag nu, varje dag, passerar den där vägen kan jag fortfarande se vår glädje tillsammans när vi leker oss fram. Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark.
Den här gången insåg jag skillnaden mellan då och nu. Hur jag nu satt stadigt, följde dina rörelser och visste, redan innan ditt dansnummer, hur din koreografi såg ut. Alla gånger därefter log jag alltid som störst vid dessa tillfällen. Det var då jag kände din kraft, styrka och livsglädje. De egenskaper som snabbt gav mig liv. Det liv som jag nu behöver. Jag kände vår styrka tillsammans och jag kände mig oövervinnerlig. När jag nu, varje dag, passerar den där vägen kan jag fortfarande se vår glädje tillsammans när vi leker oss fram. Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark.
Minnet av de gånger då jag ofta hörde "han är ju galen" och mitt svar alltid var "han är bara väldigt glad över livet". I nästa stund kallade jag honom för "idiot" och "helt från vettet" och det var endast i mitt huvud som jag fortsatte den meningen. Meningen där jag sa "han är helt från vettet och jag älskar honom av hela mitt hjärta". För ingen annan än jag fick kalla honom för något han inte är. Något som i deras bemärkelse ansågs som negativt. Det är klart att han är galen; det är även det som gör honom till den som kommer leva kvar förevigt. Även efter att han har tagit sitt sista, varma och betryggande, andetag mot någons kind.
"Vad är det du tänker på?"
Publicerad 2014-11-23 22:38:00 i Texter †
1 kommentar
Vissa dagar slås du till marken hårdare än vad du var beredd på. När du inte har placerat dina fötter tillräckligt djupt i jordskorpan, när du inte har ställt dig i försvarsposition för att vara tillräckligt stark för att hålla dig uppe. De dagar då du inte ens orkar försöka dölja dina svagheter för din omgivning. När du hör alltför ofta "är du trött?", "shape up, får jag se ett leende", och du, gång på gång, letar reda på de där sista resurserna i din kropp för att orka skratta till lite och ge ifrån dig ett leende.
Det finns en person, den person som redan från början kunde läsa mig som en öppen bok, boken som jag för längesen smällde igen och låste för att aldrig öppna igen. Den bok som innehåller så mycket som nu är nära på att dö, som ett minne som sakta försvinner. Det finns så många saker som han lär mig om mig själv - saker som finns i den där boken, saker som jag länge har hållt inlåst. Han lär mig att våga och han ser. Han uppmärksammar de saker som ingen tidigare uppmärksammat. De saker som jag inte vill säga högt.
Inatt hamnade jag i ett tillstånd där jag kände för mycket. För mycket att bearbeta, för mycket att prata om. Trans är det ord som ofta dyker upp framför mig vid dessa tillfällen. Wikipedia beskriver trans som att "övergå från liv till död", "gå över" eller att "överskrida". Det är ett dissociationstillstånd, vilket betyder att du avskärmar dig från dina upplevelser och kan ske om du hanterar konflikter eller påfrestningar, och du faller i dvala. Det är då jag inte kan öppna mig. Rädd för att höra min röst, känna stämbandens vibrationer och rädd för att brista. Rädslan att inte veta vad som kommer komma ut när jag väl öppnar munnen och att höra svagheten i min röst. Att inte veta om det du kommer höra är en rostlig stämma eller tårar och skrik.
"Vad är det du tänker på?", sa du upprepade gånger och jag fortsatte att vända bort mitt huvud för att inte möta din blick. Allt för att inte falla isär, för att hålla ihop alla de bitar som destruktivt försökte slita sig ifrån varandra. Jag minns hur mina tankar upprepade samma mening, om och om igen. "Jag saknar Åskar". Men till och med den simpla meningen kunde jag inte säga högt. Fast det är kanske inte bredden på meningen som har betydelse, utan meningens betydelse för dig. Att säga det högt, när du är sårbar och då du känner så mycket, när det gör så ont, känns som att förbereda dig för att gå ut i krig. När du står på krigsfältet och kollar ut över hundra döda kroppar.
Det finns en person, den person som redan från början kunde läsa mig som en öppen bok, boken som jag för längesen smällde igen och låste för att aldrig öppna igen. Den bok som innehåller så mycket som nu är nära på att dö, som ett minne som sakta försvinner. Det finns så många saker som han lär mig om mig själv - saker som finns i den där boken, saker som jag länge har hållt inlåst. Han lär mig att våga och han ser. Han uppmärksammar de saker som ingen tidigare uppmärksammat. De saker som jag inte vill säga högt.
Inatt hamnade jag i ett tillstånd där jag kände för mycket. För mycket att bearbeta, för mycket att prata om. Trans är det ord som ofta dyker upp framför mig vid dessa tillfällen. Wikipedia beskriver trans som att "övergå från liv till död", "gå över" eller att "överskrida". Det är ett dissociationstillstånd, vilket betyder att du avskärmar dig från dina upplevelser och kan ske om du hanterar konflikter eller påfrestningar, och du faller i dvala. Det är då jag inte kan öppna mig. Rädd för att höra min röst, känna stämbandens vibrationer och rädd för att brista. Rädslan att inte veta vad som kommer komma ut när jag väl öppnar munnen och att höra svagheten i min röst. Att inte veta om det du kommer höra är en rostlig stämma eller tårar och skrik.
"Vad är det du tänker på?", sa du upprepade gånger och jag fortsatte att vända bort mitt huvud för att inte möta din blick. Allt för att inte falla isär, för att hålla ihop alla de bitar som destruktivt försökte slita sig ifrån varandra. Jag minns hur mina tankar upprepade samma mening, om och om igen. "Jag saknar Åskar". Men till och med den simpla meningen kunde jag inte säga högt. Fast det är kanske inte bredden på meningen som har betydelse, utan meningens betydelse för dig. Att säga det högt, när du är sårbar och då du känner så mycket, när det gör så ont, känns som att förbereda dig för att gå ut i krig. När du står på krigsfältet och kollar ut över hundra döda kroppar.
Dagen efter kände jag mig starkare, fortfarande skör, men starkare. Så jag sa försiktigt "jag saknade Åskar, det var vad som hände igår" och han säger, "Jo, jag förstod det. Jag ville bara att du skulle dela med dig".
"Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du..."
Publicerad 2014-11-20 20:59:12 i Texter †
0 kommentarer
"Jag mår bra", intalade jag mig själv under en längre tid. Under den tid då jag började acceptera min nuvarande livssituation. Inlåst, uttråkad och rastlös. Som du många gånger var när du inte hade tillgång till större ytor att springa på och flera kompisar att bita i rumpan. Sakerna som du nu har och fick i samma sekund som jag förlorade mitt. Som alltid har det ingen betydelse. Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du och att du får sträcka ut dina vingar.
Det är inte förrän du, oförklarligt, hamnar på samma plats du var på när det gjorde som ondast som du inser att det du trodde var ett "tillfrisknande" endast var en lögn. En lögn som du slängde upp i ditt egna ansikte då sanningen gjorde för ont.
Stygnen du har slitit i med blodiga händer för att dölja såret i ditt bröst var inte tillräckligt starkt för att hålla sig intakt. Från den punkt där dina revben möts i linje med din navel och svalg, ända upp till den del av halsen som tycks fyllas med tusentals kackerlackor som vill fly från den ovälkomnande känsla kroppen fylls med när ditt namn uttalas högt i ett tyst rum.
"Jag mår bra", intalade jag mig själv tills jag såg i mitt album, miniatyren till filmen jag klippte ihop när jag var för sjuk för att vara hos dig de sista dagarna. Jag scrollade längs mitt album och fryser till is när jag läser "all i want is you" under en bild på det som förtrollat mig så många gånger. Den blicken som fick mig att glömma tid och rum, glömma måsten och för en stund även glömma vem jag var. En enkel biljett bort från prestationsångest och stress.
Det var när jag oundvikligt kunde fly från överraskningen att se hans kastanjbruna ögon och fick känna den välbekanta känslan av att slitas upp inifrån som jag insåg att det inte alls är okej. Jag mår inte bra. Inte än.
Det är inte förrän du, oförklarligt, hamnar på samma plats du var på när det gjorde som ondast som du inser att det du trodde var ett "tillfrisknande" endast var en lögn. En lögn som du slängde upp i ditt egna ansikte då sanningen gjorde för ont.
Stygnen du har slitit i med blodiga händer för att dölja såret i ditt bröst var inte tillräckligt starkt för att hålla sig intakt. Från den punkt där dina revben möts i linje med din navel och svalg, ända upp till den del av halsen som tycks fyllas med tusentals kackerlackor som vill fly från den ovälkomnande känsla kroppen fylls med när ditt namn uttalas högt i ett tyst rum.
"Jag mår bra", intalade jag mig själv tills jag såg i mitt album, miniatyren till filmen jag klippte ihop när jag var för sjuk för att vara hos dig de sista dagarna. Jag scrollade längs mitt album och fryser till is när jag läser "all i want is you" under en bild på det som förtrollat mig så många gånger. Den blicken som fick mig att glömma tid och rum, glömma måsten och för en stund även glömma vem jag var. En enkel biljett bort från prestationsångest och stress.
Det var när jag oundvikligt kunde fly från överraskningen att se hans kastanjbruna ögon och fick känna den välbekanta känslan av att slitas upp inifrån som jag insåg att det inte alls är okej. Jag mår inte bra. Inte än.
Den där blicken.
Publicerad 2014-11-10 13:17:30 i Texter †
0 kommentarer
När jag kollade tillbaka på gamla bloggar hittade jag många ord och bilder på ponnyn. Med- och motgångar, stunder där mitt hjärta slog lite extra starkt och stunder där det fylldes med smärta. Alla stunder, bra som dåliga, är minnen jag vill bevara. Minnen som jag är tacksam över, för det är minnen som tog oss dit vi kom i slutändan. Dit vi var när vi kom till den punkten då han var redo att flyga och testa sina vingar. Vingarna som vi byggde upp tillsammans. Det börjar kännas mer okej nu, jag börjar finna något slag av acceptans att det inte längre är vi. Att äntligen kunna kolla på bilder utan den där enorma smärtan i bröstet. Tänka på stunder som fick mig att le, samtidigt som du ler och kommer tillbaka till känslorna du bar på i det ögonblicket. Att äntligen kunna vara tacksam för tiden vi haft tillsammans och att gråta glädjetårar när jag kollar på filmer på honom, istället för alla tårar av ilska och frustration jag har låtit falla nerför mina kinder. Tomheten och saknaden finns ännu, men även det är något som endast går att acceptera. Det betyder att vi hade något starkt.
D r ö m m a r
Publicerad 2014-11-07 11:41:13 i Texter †
2 kommentarer
Jag drömde om ponnyn inatt. Det börjar låta som ett beroende, en drog som jag inte kan radera från minnet. En ohälsosam substans som ger en euforiserande effekt. Kniven som konstant sitter i hjärtat och vrids om så fort saknaden blir för framträdande kan omöjligt vara hälsosam. Men på samma gång var vår relation, minnena vi har och tiden vi hade tillsammans, hälsosam. Att kunna falla och bli fångad. Att älska och bli älskad. Det som är ohälsosamt är hur en människa tycks finna det så svårt att stå upp på egna ben. Det är ohälsosamt att jag nu inser hur mycket jag lutade mig mot en individ för att hålla mig uppe, hur beroende jag faktiskt var av någon på fyra ben.
Att jag drömde om ponnyn beror dock inte på spöken, hallucinationer, efter en nedtrappning av min favorit-drog. Den enkla anledningen är att jag redan vid gårdagens frukost fick den där kniven i hjärtat. Kniven som tycks vara vassare vissa dagar, som igår. Den där kniven som satt kvar hela dagen och blev starkare mot kvällen när jag låg i sängen för att sova. När ingen annan är där och när du inte kan fly från skriken du hör i tystnaden. Man hör ofta att det är bra att sakna, för då har du haft något speciellt, något att leva för. Men var går gränsen till vansinne?
Även i drömmen åkte han iväg till en annan plats och även denna gång hann jag inte träffa honom innan han lämnade. Skillnaden den här gången var att jag kämpade. Jag sprang för att hinna lägga min hand på hans mule för sista gången. Bli sådär lekfullt knuffad i axeln när jag tråkar ut honom när jag står och kollar på honom, så som jag gjorde alldeles för ofta enligt honom. Bara för att jag fascinerades över vilken underbar varelse jag får ha framför mig. Ni vet de drömmar där du bara springer och det känns som att springa i vatten upp till midjan? Den här gången kändes det som att springa med vatten ända upp till näsan. När jag väl kom fram var det enda jag såg en transport som rullade iväg. Alla behöver ett avslut. Det som jag aldrig fick.
Jag saknar dig. Mer än vad som är mänskligt.
Publicerad 2014-11-03 21:40:00 i Texter †
0 kommentarer
Idag var dagen då jag för första gången passerade stallet där ponnyn en gång stod. Första gången sen dagen då vi gjorde det vi är bäst på, han och jag. Han skakade på huvudet samtidigt som han sprang bredvid mig, sådär som han alltid gör när han vill bjuda in mig till hans lek, så som jag lärde honom att göra. För så har det inte alltid varit. Det var en gång i tiden då han slängde av mig, sprang ifrån mig och valde att leka själv. Men under den tid vi hade med varandra byggde vi upp en relation som blev oförstörbar och lekarna blev tillslut gemensamma. När han nu valde att flyga upp i luften med huvudet mellan frambenen skrattade jag och det var då han fick klartecken att det är okej. Vi leker tillsammans. Det var sista gången jag såg honom, vilket jag inte var medveten om då. Där vi sprang runt i paddocken, gjorde det vi alltid har varit bäst på. Leka.
Dagen innan han skulle lastas in i transporten för att åka till en ny plats, ett nytt hem, åkte jag in akut till lasarettet. Jag hade andninssvårigheter på grund av förstorade halsmandlar och bakteriella pålagringar, som en bieffekt till körtelfebern jag plågats med under de senaste 2,5 veckorna. De veckor då de nya ägarna kollade på honom, fastnade för honom och bestämde sig för att köpa honom. Dagen då han sprang igenom veterinärbesiktningen låg jag i min säng med en hink vid min sida som jag spottade i på grund av att jag ville dö varenda gång jag svalde. Detta var även dagen då jag för andra gången åkte in till akuten för att det gjorde så ont. Jag minns att jag grät när jag satt i bilen på väg till akuten, när vi passerade stallet och ponnyn, och jag minns att jag från den stunden inte kunde sluta gråta. Att gråta offentligt är något jag inte gör, något som anses vara en omöjlighet för mig. Men den här gången gjorde det så ont, så jag grät och jag visste inte hur man slutade. I bilen, i väntrummet, under undersökningen. Tårarna var en blandning av frustration av att ha sett ponnyn för sista gången och smärtan som slog som slag i hela kroppen; branden i hjärtat, kniven i magen och känslan av att inte kunna svälja sitt eget saliv.
Dagen då ponnyn lastades på transporten och åkte mot sitt nya hem låg jag med dropp i armen för att jag inte hade ätit eller druckit på tre dagar. Jag minns att, trots att jag inte hade sovit på mer än 2 veckor, var jag helt vaken. Jag minns att jag var tacksam för att komma långt bort från hysterin, låsas in på ett rum och vara fastkopplad till slangar som gav mig näring. För smärtan i kroppen gjorde att till och med den minsta rörelsen, som att lyfta min hand för att svara på alla oroliga sms, kändes som att bestiga Kebnekaise.
När jag passerade stallet idag såg jag två hästar stå och pressa sig mot grinden som ett litet rop på att någon ska rädda dem från regnet. Det som var annorlunda från alla andra gånger jag passerat stallet var att den här gången möttes jag inte av en nyfiken ponny som lyfte upp huvudet från marken med en glöd i blicken och spetsade öron. Den där blicken som får mitt hjärta att nästintill brinna upp. För det är många gånger jag har ställt mig själv frågan, ”kan man älska någon så mycket så att det gör ont?”, ”kan man älska någon så mycket så att det bryter ner varenda cell i din kropp?”. Endast vid tanken av ponnyn gjorde det ont, som om något fattade eld inom mig. Möjligtvis på grund av tanken att jag inte kunde ge honom allt han förtjänar. Han släckte dock alltid elden som han startade när han tryckte sin mule mot min kind. Bara genom att kolla på honom, där han alltid stod och gav ifrån sig ett sken av livsglädje och lycka, ovetandes om vilken ondska det finns i världen, kunde släcka den största branden.
Den där nyfikna ponnyn i hagen bredvid hästen som gillade att bita honom, just för att energin ponnyn alltid gav ifrån sig blev som ett stort klot, som en explosion från en kärnvapenbomb, var nu utbytt av en äldre och lugnare häst. Samma lila täcke som jag alltid kommer känna igen efter alla de gånger ponnyn har haft det på sig för att gömma sig från regn och kyla, men en annan personlighet under. Att passera hagarna där den mest personliga och mest uttrycksfulla ponnyn en gång stod gav mig inte känslan av hopplöshet. Det kändes inte som att jag skulle falla isär. Jag ville inte skrika, eller gråta. Då insåg jag även att det jag känt och försökt fly ifrån var inte rädslan av att förlora honom, för jag visste alltid att han skulle komma till en bra ny plats, få upptäcka och stilla sin nyfikenhet. Det som alltid har skrämt mig är huruvida jag kommer kunna bära upp mig själv när han inte är hos mig, rädslan av att vara så beroende av en annan individ att du inte längre kan stå på dina egna ben. Rädslan av att sakna någon så mycket så att det är en hel skogsbrand inom dig. Men den här gången finns det ingen som kan släcka elden, det finns ingen som kan rädda dig.
Även fast vi nu är 20 mil ifrån varandra är bandet mellan oss fortfarande lika starkt och det kommer alltid att vara oförstörbart. Han kommer alltid att vara ponnyn som släckte elden inom mig, han kommer alltid vara en del av mig. Björkhems Åskar. Jag saknar dig. Hela tiden. Mer än vad jag vill erkänna och mer än vad som är mänskligt. Bortom alla gränser. Jag saknar dig.
140928
Publicerad 2014-09-28 13:19:00 i Texter †
0 kommentarer
Orörlig. Som om jag snart skulle somna in och aldrig vakna igen, tog mina sista andetag. När det gör sådär ont i kroppen, men samtidigt inte känns alls. Ingenting. Bara en tomhet, ett hål som du fyllde och sakta sliter upp när du dras ifrån mig. Tillslut blir tomheten så stor att du glömmer bort hur man fejkar ett leende och fortsätter livet. När tomheten blir så markant att hålet slukar dig inifrån och gör att världen utanför ser dig som ett svart hål. Ett svart hål som stirrar på en punkt i flera timmar utan att ge den minsta respons på att det finns ett liv bakom den där muren. Som om att du redan är borta. Förlorad. Så som jag förlorade dig.
Acceptans är så viktigt.
Publicerad 2014-08-26 12:31:00 i Texter †
2 kommentarer
Den mening som jag har hört säkert minst 4 gånger sen stunden då jag tog septum, vilket var, som ni vet, 23.30 igårkväll, är "men nej, det där som är så fult". Det som gör att den där meningen är acceptabel är hur man väljer att uttrycka sig. Vissa väljer att säga det på ett sätt som skriker "du förstör ditt ansikte, ta ut den där grejen på en gång", medan vissa har lite mer acceptans där de accepterar att vissa tycker att det är fint. Det finns en acceptans i att människor tycker olika och har olika åsikter, "jag tycker att det är fult, men du gillar det. Fine. Då är det klart att du ska ha det."
Det tycker jag är så viktigt, att man ska kunna ha olika åsikter angående en fråga och acceptera det. När någon säger "men nej, det där som är så fult" accepterar jag att du tycker det, även om jag tycker olika, men då får du göra samma sak - acceptera att jag tycker att det är fint.
Det tycker jag är så viktigt, att man ska kunna ha olika åsikter angående en fråga och acceptera det. När någon säger "men nej, det där som är så fult" accepterar jag att du tycker det, även om jag tycker olika, men då får du göra samma sak - acceptera att jag tycker att det är fint.
Att vara självständig.
Publicerad 2014-08-02 21:45:00 i Texter †
0 kommentarer
Jag har alltid varit väldigt självständig. Därför börjar det klia lite extra i kroppen nu när jag har möjlighet att verkligen vara självständig och prova på vuxenlivet. Att vara beroende av andra är inte riktigt min grej då jag gillar det där egna ansvaret och att klara mig själv. Jag har länge varit lyckligt lottad som har haft möjlighet att rida andras hästar. Att slippa de där extra kostnaderna och när det kommer till kritan, de svåra besluten som måste tas ibland. Detta har fungerat för mig sen jag var 9 år och jag har aldrig varit lyckligare över den tiden. Men på senare tid finns det där suget att verkligen vara till hundra procent självständig, ha fulla ansvaret och ta kontrollen. Kontrollfreak som jag är.
Abstinensen efter att ta fulla ansvaret över ett djur, ha en egen lägenhet och att ha det där grymma jobbet, ett företag som jag har full kontroll över. Jag inser att jag har det väldigt bra som bor gratis hos mina föräldrar, rider helt otroliga hästar och har kontakt med så otroligt duktiga och ambitiösa hästmänniskor. Samtidigt som jag har ett jobb som jag älskar. Men på samma gång är det svårt att inte ha fullt ansvar över någonting alls, annat än sig själv, när du alltid har varit väldigt självständig. Jag är i stort behov av mitt egna uttrymme som ingen annan kan bestämma över. Vad som helst, som endast jag har ansvar över. Det enda som jag har ansvar över idag är som sagt mig själv, mina handlingar och mitt liv. Det räcker väl det kan man tycka, men det har ju alltid varit så. Jag har alltid varit den som ansvarat över hur mitt liv ska se ut. Jag vill inte längre vara beroende av andra, samtidigt som även det kan vara viktigt ibland, att tillåta sig att falla tillbaka på de i din närhet. Nu suktar jag efter en egen lägenhet, mitt företag och en egen häst. Ett liv som jag har skapat till mig själv och som jag stolt kan presentera som MITT liv.
Abstinensen efter att ta fulla ansvaret över ett djur, ha en egen lägenhet och att ha det där grymma jobbet, ett företag som jag har full kontroll över. Jag inser att jag har det väldigt bra som bor gratis hos mina föräldrar, rider helt otroliga hästar och har kontakt med så otroligt duktiga och ambitiösa hästmänniskor. Samtidigt som jag har ett jobb som jag älskar. Men på samma gång är det svårt att inte ha fullt ansvar över någonting alls, annat än sig själv, när du alltid har varit väldigt självständig. Jag är i stort behov av mitt egna uttrymme som ingen annan kan bestämma över. Vad som helst, som endast jag har ansvar över. Det enda som jag har ansvar över idag är som sagt mig själv, mina handlingar och mitt liv. Det räcker väl det kan man tycka, men det har ju alltid varit så. Jag har alltid varit den som ansvarat över hur mitt liv ska se ut. Jag vill inte längre vara beroende av andra, samtidigt som även det kan vara viktigt ibland, att tillåta sig att falla tillbaka på de i din närhet. Nu suktar jag efter en egen lägenhet, mitt företag och en egen häst. Ett liv som jag har skapat till mig själv och som jag stolt kan presentera som MITT liv.
Svaret på frågan har alltid varit densamma.
Publicerad 2014-06-11 09:34:00 i Texter †
0 kommentarer
Det är inte ofta man hör någon säga att de alltid har vetat vad de vill hålla på med i livet, yrkesmässigt. Det har väl alltid gått upp och ner för mig, men grundtanken har aldrig ändrat sig och jag har alltid känt mig säker. Detta gör det väldigt enkelt för mig att avsluta skolan för att nu arbeta mot mina drömmar. Medan många andra ställer sig frågan "vad händer nu?" har jag för längesen förberett mig för det här ögonblicket och jag har ändå en ganska tydlig bild på hur jag vill att min framtid ska se ut.
Ni har säkert någon gång velat bli antingen prinsessa, polis, eller kanske astronaut. Det är väl något av det man ofta hör när man frågar ett barn om sina framtida yrken. "Vad vill du bli när du blir stor?". Mitt svar på den frågan var alltid "veterinär", då mina drömmar var att hjälpa djur. När jag blev några år äldre började jag sakta inse att mitt hjärta klappade för hårt för djuren för att kunna fullfölja detta då jag inte klarade av att se ett djur lida. Det var då jag började tänka ut andra yrken som omfattade djuren. Jag kom då snabbt in på djurmassör.
När jag var 9 år satt jag på en häst för första gången och var då fast direkt. Efter några gånger på hästryggen började jag tänka ut eventuella yrken med hästar och började då tänka på equiterapeut, för att fortsätta på mina tidigare idéer. Det dröjde dock inte länge tills jag helt enkelt visste vad jag skulle göra med mitt liv. Jag skulle ha en verksamhet, ett stall, fullt med hästar. Då de lite galnare hästarna, de som viskades om och sades vara "problemhästar", var de hästar som fångade mitt hjärta vid första mötet kändes det självklart för mig att satsa på något jag kände ett starkt band till. Jag visste redan när jag var 5 år att jag ville hjälpa djur genom ett veterinäryrke och vid 10 års ålder var jag fortfarande fast vid att hjälpa djur, men nu de jag brinner för mest, hästarna. Vid 19 års ålder är drömmarna fortfarande densamma som för 14 år sedan. Drömmar om en verksamhet där jag kan hjälpa djur, hästar, till ett mer värdigt liv. En ny chans, där de får ta kontrollen och vara de individer de alltid föds till att vara. Tänk er en verksamhet som tar in vanvårdade hästar eller hästar som alla har gett upp hoppet på. All den utveckling från hästens sida du får ta del av, men även den utveckling du gör. Att ha ett yrke där du hela tiden utvecklas med dina arbetskamrater, hästarna. Kan inte tänka mig ett liv utan det.
När jag var 9 år satt jag på en häst för första gången och var då fast direkt. Efter några gånger på hästryggen började jag tänka ut eventuella yrken med hästar och började då tänka på equiterapeut, för att fortsätta på mina tidigare idéer. Det dröjde dock inte länge tills jag helt enkelt visste vad jag skulle göra med mitt liv. Jag skulle ha en verksamhet, ett stall, fullt med hästar. Då de lite galnare hästarna, de som viskades om och sades vara "problemhästar", var de hästar som fångade mitt hjärta vid första mötet kändes det självklart för mig att satsa på något jag kände ett starkt band till. Jag visste redan när jag var 5 år att jag ville hjälpa djur genom ett veterinäryrke och vid 10 års ålder var jag fortfarande fast vid att hjälpa djur, men nu de jag brinner för mest, hästarna. Vid 19 års ålder är drömmarna fortfarande densamma som för 14 år sedan. Drömmar om en verksamhet där jag kan hjälpa djur, hästar, till ett mer värdigt liv. En ny chans, där de får ta kontrollen och vara de individer de alltid föds till att vara. Tänk er en verksamhet som tar in vanvårdade hästar eller hästar som alla har gett upp hoppet på. All den utveckling från hästens sida du får ta del av, men även den utveckling du gör. Att ha ett yrke där du hela tiden utvecklas med dina arbetskamrater, hästarna. Kan inte tänka mig ett liv utan det.
Maktlöshet och brist av kontroll
Publicerad 2014-06-09 09:37:00 i Texter †
0 kommentarer
Jag har nu, flera nätter i rad, haft de värsta och mest verklighetstrogna drömmarna i hela mitt liv. Det handlar alltid om mina tänder och jag vaknar alltid upp, lika tacksam, i min säng med alla tänder kvar på sin plats. Den första drömmen började med att jag vaknade upp i min säng och drog mig till badrummet för att borsta tänderna. Jag drar upp överläppen för att kolla på tänderna och ser då hur de är sönderslagna, de sitter på plats, men de är sönder. Då får jag självklart panik och känner efter i munnen för andra skador och möts av att flera av de undre tänderna inte längre sitter kvar utan sitter fast på de övre tänderna? När jag har fått ännu mer panik över detta vaknar jag. Man ba, okej, nu har jag svettningar och kommer aldrig kunna leva normalt igen. Efter den drömmen hade jag liknande drömmar.
Drömmar som dessa kan symbolisera maktlöshet och osäkerhet. Du kan heller inte handskas med situationen just nu och inte heller smälta det. Jag har länge letat efter rätt ord som beskriver hur jag känner just nu och detta var mitt i prick. Vad låter det här som om inte någon som snart kommer lämna allt hon vet och allt hon har hållt på med i hela sitt liv. Studenten är på LÖRDAG och visst känner jag mig maktlös och osäker. Kan jag smälta det som händer? Eeeh, nej! I 12 år har jag setat bakom en skolbänk och i 12 år har jag haft min trygghet bakom den där bänken. Det har varit mitt liv och min värld, det har inte funnits någonting utanför skolsalens väggar. Men helt plötsligt rivs dessa väggar och jorden blir min värld. Jag kan göra vad som helst, it's all up to me now.
Mina lov omvandlas till semester och de enda papper jag kommer skriva på är avtal, lönepapper och deklarationer. Det är en stor omvandling, det händer fort och jag har ingen som helst makt över situationen. Studenten är något jag har drömt om och fantiserat om sedan mitt första år i gymnasiet. Därför är det svårt för mig att förstå att detta händer på riktigt. Mina dagar fylls med panik, samtidigt som en sprudlande glädje, som ger mig öronvärk, väller över. Jag är maktlös och osäker, jag kan heller inte förstå att detta händer, men på samma gång är det självklart spännande. Men att inte ha kontrollen alls över en situation är inte något jag är van vid. Hästen sticker - jag tar kontrollen direkt, grupparbete i skolan - jag tar på mig allt arbete för att stilla det där begäret av kontroll. Därför ger det mig svettningar och svårigheter att andas. Att inte ha kontroll gör mig osäker och nästintill rädd, men jag är taggad, otroligt jävla taggad, och på lördag, dagen då jag springer ut från skolan, kommer mitt leende lysa starkare än solen. Jag kommer vara redo att ta mitt första kliv ut i verkligheten, där jag har kontrollen och kan påverka hur jag vill att mitt liv ska se ut, där mina drömmar kommer gå i uppfyllelse.
Att vara din egen chef.
Publicerad 2014-06-06 14:22:00 i Texter †
0 kommentarer
Jag har alltid varit en person som inte kan hantera när någon försöker styra över mig. Något så simpelt som att bli tillfrågad om att göra iordning en sallad till middagen kunde göra mig irriterad som ung. Jag gjorde det såklart utan protester, men tanken "sluta att försöka styra mig som en marionett" slutade aldrig pulsera i mitt huvud som den värsta typen av huvudvärk. I mina "yngre år", ja, jag är 70 år, kunde jag ALDRIG säga nej. Men när du blir äldre blir du säkrare i dig själv och därefter vågar du sträcka på dig och vara den du är. Därför kan jag nu sträcka på mig och vara den som inte låter sig styras. På något sätt måste du få den där stimulansen att du har kontroll över dig själv, det är även då det blir lättare för dig att låta dig släppa kontrollen för en liten stund och låta någon annan ta tag i ratten.
I samhället vi lever i idag kan du inte undgå från att andra människor styr över dig. I dina första 18 år styr dina föräldrar över dig för att ge dig en hjälpande hand och i resten av ditt liv styrs du av hur vi formar vårt samhälle genom demokratin vi lyckligtvis har. Du styrs av pengar - skatter, studiebidrag och räntor. Men du styrs även av betyg, för betyget gör att du antingen lyckas eller misslyckas i dina hopp om att komma in på din drömutbildning och få det liv du drömmer om. Vi behöver stimulans, vi behöver kontroll, för det är bristen på kontroll som leder till exempelvis ätstörningar, då det är det enda du kan kontrollera.
I samhället vi lever i idag kan du inte undgå från att andra människor styr över dig. I dina första 18 år styr dina föräldrar över dig för att ge dig en hjälpande hand och i resten av ditt liv styrs du av hur vi formar vårt samhälle genom demokratin vi lyckligtvis har. Du styrs av pengar - skatter, studiebidrag och räntor. Men du styrs även av betyg, för betyget gör att du antingen lyckas eller misslyckas i dina hopp om att komma in på din drömutbildning och få det liv du drömmer om. Vi behöver stimulans, vi behöver kontroll, för det är bristen på kontroll som leder till exempelvis ätstörningar, då det är det enda du kan kontrollera.
Detta system är något jag alltid har fightats mot. Jag kan ärligt talat acceptera det jag nämnt ovan, men för att göra det vill jag kunna kontrollera mitt liv, mina dagar och varenda litet andetag jag tar. Jag vill inte gå till ett kontor varenda dag för att göra någon annans arbete, eller att hjälpa någon annan att förverkliga deras drömmar. Detta har länge varit en mardröm, en sån där mardröm som gör att du flyger upp ur sängen, kollar runt på dina välbekanta kuddar i sängens ände och tavla där det står "do what you love", för att sedan gå vidare till nästa tavla där det står "only you can make it happen". Du kan nu andas ut för du har nu insett att det endast var en dröm, för du skulle aldrig låta det hända, inte i det här livet.
För mig är det viktigt att ta kontrollen över den roll jag vill ha i samhället. Jag vill kunna kalla mig chef och förverkliga alla de drömmar jag har. Kämpa för det jag tror på och säga nej till det jag inte tror på. Jag vill ha kontrollen över mitt liv, jag vill göra misstag och jag vill lära mig av dem. Jag vill ha lika mycket kontroll över mina misstag som över mina framgångar, för det är misstagen som leder till framgång. Varenda litet snedsteg i mitt liv ska endast vara på grund av mitt handlande och mitt val av väg genom livet. Kontrollen ska alltid finnas hos mig.
Skolan - ett beroende och en livsstil.
Publicerad 2014-05-16 19:38:51 i Texter †
0 kommentarer
Ibland får jag små ryck där inspirationen flödar och du känner att det är lite av ett måste att logga in på bloggen för att få ut allting. För annars är du rädd att explodera. Från att vara frånvarande i säkert flera veckor, hehe, sry guys, och att inte ens ha en tanke på att logga in för att skriva då livet rullar på i ett sånt hastigt tempo där du inte hinner stanna upp och känna efter vad du inspireras av just i den stunden, till att sedan verkligen känna ett rus av inspiration.
Nu har jag varit frånvarande på grund av skolan, big surprise. Det är som en sak jag läste på twitter för några dagar sedan. Skolan gör att du tappar din spontanitet. Din livsstil är att, varenda dag, gå i skolan från klockan 8.30 till 16.00 och sedan komma hem och återigen plocka upp böckerna för att plugga till morgondagens prov. Dagen efter är en repris på gårdagen. När du har gjort samma sak, följt samma mönster, i 28 dagar kan du kalla det en livsstil och du har svårt att bryta mönstret. Skolan har förgyllt hela ditt liv och detta gör det inte konstigt att det gör det svårt att försöka bryta ett mönster som har byggts sig så starkt. Det har jag märkt den här veckan då sakerna i skolan sakta börjar bli mindre och som en lättare tyngd mot mitt bröst, men att jag ändå inte gick ut i stallet, utan följde mönstret jag nu gjort i hela mitt liv, eller åtminstone de senaste veckorna då det har varit panik i skolan, pluggade. Jag kunde inte bryta mönstret, det gav mig ångest. Hästarna har fått vila länge nu, jag har inte ridit Walle på säkert en månad. Det ger mig ångest och jag saknar det. Men vet ni vad som ger mig mer ångest? Återigen, att bryta mönstret. Det är som en drog och ett beroende, en rädsla att tappa bort sig själv och att förlora kontrollen om du inte tar upp de där skolböckerna, som varenda dag denna vecka och föregående vecka, även veckan innan det och veckan innan det, and it goes on and on and on.
Jag har räknat ut antalet timmar jag pluggade förra veckan och jag kom fram till att jag totalt sett satt 56 timmar, utövar skolan. Är det då man ska börja fundera på hur hög press skolan sätter på eleverna eller hur hög press eleverna sätter på sig själva? Det är väl egentligen så att den ena faktorn skapar problemet i den andra faktorn. Jag satt säkert lika många timmar veckan innan det. Den här veckan har varit betydligt lugnare, tack vare att jag satt och pressade mig själv tills svetten och tårarna rann veckorna innan. Tack vare att jag nästintill fick en hjärtattack och drabbades av förtidigt åldrande är jag nu i fas och kan äntligen, förhoppningsvis, ta det lite lugnare. Kanske kan jag dra ner dessa 56 timmar till 25 timmar? Man får ju alltid hoppas.
Vet ni vad jag valde framför att åka ut till stallet och pussa på Walles gosiga mule eller busa runt i skogen på Åskars rygg, så som bara han och jag kan? Någonting gör det väldigt ångestfyllt att bryta detta pluggmönster. Paniken att alltid känna att du inte har tillåtelse att göra något annat än att sitta med näsan i böckerna. Ångesten över att du hela tiden har något mycket viktigare att göra än att må bra uppe på hästryggen. Men, det som lindrar den där paniken är promenader. Därför, igår, dagen då jag äntligen kände att jag hade lite tid över, gick jag ut på en promenad. Direkt när jag kom hem från skolan, 16.00, och jag var hemma 19.00. Jag var alltså ute i 3 timmar och kunde likaväl gått 3 till. Det fanns inget stopp. Det lindrade paniken, det lindrade så mycket, så jag ville aldrig stanna. Som att springa ifrån all press, beroendet som inte tycks vara hälsosamt någonstans. Det där beroendet som gör att du inte längre vet hur man lever eller är spontan.
I skrivande stund får jag ett sms som lyder "kom precis hem! Ska vi rida???" och, utan att tänka, då jag vet att det skulle hindra mig från att faktiskt svara ja på en sån enkel fråga som jag i vanliga fall skulle svara ja på, på mindre än en millisekund, jag svarade "absolut!" med lite panik när jag klickade på "skicka". Tankar som "borde jag göra något annat??" "Har jag viktigare saker som måste göras??" dök upp i mitt huvud, även fast jag visste att svaret på dem var "NEJ!". Det är dags att bryta mönstret.
Jag har räknat ut antalet timmar jag pluggade förra veckan och jag kom fram till att jag totalt sett satt 56 timmar, utövar skolan. Är det då man ska börja fundera på hur hög press skolan sätter på eleverna eller hur hög press eleverna sätter på sig själva? Det är väl egentligen så att den ena faktorn skapar problemet i den andra faktorn. Jag satt säkert lika många timmar veckan innan det. Den här veckan har varit betydligt lugnare, tack vare att jag satt och pressade mig själv tills svetten och tårarna rann veckorna innan. Tack vare att jag nästintill fick en hjärtattack och drabbades av förtidigt åldrande är jag nu i fas och kan äntligen, förhoppningsvis, ta det lite lugnare. Kanske kan jag dra ner dessa 56 timmar till 25 timmar? Man får ju alltid hoppas.
Vet ni vad jag valde framför att åka ut till stallet och pussa på Walles gosiga mule eller busa runt i skogen på Åskars rygg, så som bara han och jag kan? Någonting gör det väldigt ångestfyllt att bryta detta pluggmönster. Paniken att alltid känna att du inte har tillåtelse att göra något annat än att sitta med näsan i böckerna. Ångesten över att du hela tiden har något mycket viktigare att göra än att må bra uppe på hästryggen. Men, det som lindrar den där paniken är promenader. Därför, igår, dagen då jag äntligen kände att jag hade lite tid över, gick jag ut på en promenad. Direkt när jag kom hem från skolan, 16.00, och jag var hemma 19.00. Jag var alltså ute i 3 timmar och kunde likaväl gått 3 till. Det fanns inget stopp. Det lindrade paniken, det lindrade så mycket, så jag ville aldrig stanna. Som att springa ifrån all press, beroendet som inte tycks vara hälsosamt någonstans. Det där beroendet som gör att du inte längre vet hur man lever eller är spontan.
I skrivande stund får jag ett sms som lyder "kom precis hem! Ska vi rida???" och, utan att tänka, då jag vet att det skulle hindra mig från att faktiskt svara ja på en sån enkel fråga som jag i vanliga fall skulle svara ja på, på mindre än en millisekund, jag svarade "absolut!" med lite panik när jag klickade på "skicka". Tankar som "borde jag göra något annat??" "Har jag viktigare saker som måste göras??" dök upp i mitt huvud, även fast jag visste att svaret på dem var "NEJ!". Det är dags att bryta mönstret.
4+4=8, men det är även 5+3 och 2+6
Publicerad 2014-05-07 10:15:00 i Egoboost †
0 kommentarer
Ni vet de tillfällen då du inte förstår och du börjar tro att du helt enkelt är inte är lika smart som alla andra. Du börjar tro att du är annorlunda, det där mattetalet i matteboken som du anser är helt orimligt medan de andra förstår det efter endast en genomgång. Det är det som är det fina med oss människor, ingen är den andra lik, det är sällan du träffar någon som tänker precis likadant som du gör. Det är det som gör att du inte förstår matten, medan andra inte har några svårigheter med det. Det är även därför du tycker att språk kommer naturligt utan någon större ansträngning, medan andra har svårt att få ett godkänt. Människor tänker olika. Men det fina med detta är att 4+4=8, men det är även 5+3 och 2+6. Du gör saker på ett sätt och de runtomkring dig gör på ett annat sätt, men det betyder inte att deras sätt är det som är rätt, lika lite som ditt sätt är det rätta sättet. Men det är det som är rätt för dig, beroende på vilket tankesätt du har. Därför måste du respektera andras sätt att göra saker, om det såväl handlar om hästhållning, svårigheter i skolan eller vardagliga saker som att sätta upp gardiner.
Om du vill vara stark är de höga siffrorna på vågen något bra.
Publicerad 2014-05-06 11:29:00 i Texter †
0 kommentarer
Skrivet 27 april 2014
_____________________________
_____________________________
Något som gör mig innerligt frustrerad och arg, till mesta del irriterad, är människor med dåligt självförtroende, haha, bra mening. Detta låter ju hemskt av mig, men det är innerligt uttjatande när människor inte inser hur bra de är. Det gör att jag vill skrika rätt ut och skaka om personen i fråga. Jag har alltid levt med ett väldigt bra självförtroende, dock en mycket svindlande självkänsla, och på grund av den här självkänslan började jag plåga mig själv genom att äta mat, i mängder. Tillslut kom jag till en punkt då jag såg hur mycket jag hade svällt upp, min rumpa var nästintill lika stor som pilatesbollen nere i källaren och min mage hade blåst upp lika mycket som Åskars mage sväller upp så fort han fick syn på det gröna gräset på andra sidan hagen. Jag har alltid varit den minsta i klassen och den minsta i gruppen av människor, jag har även alltid varit den som får krypa in i det där lilla hålet då jag var den enda som fick plats eller den som alla ville slänga omkring med och bära runt på. Jag älskade det, det gjorde att min dåliga självkänsla inte gjorde något. För det var min grej. Jag var den smala och nätta tjejen som tycktes vara perfekt, då de inte såg vad som hände på insidan.
Att då bli större och inte längre vara den jag hade varit under hela min uppväxt, fasaden som döljde en dålig självkänsla, var jobbigt för mig. Men ändå hade jag inte dåligt självförtroende, jag såg hur stor min rumpa hade blivit, jag såg hur mina lår nästan knöt en knut runt sig själv, och jag tänkte, jorå, jag ser fan inte så pjåkig ut. Jag gick igenom många misslyckanden då jag försökte komma tillbaka till den kropp jag hade förut, men insåg snabbt att jag inte brydde mig, jag gillade den kropp jag hade fått, lika mycket som den kropp jag hade förut. Därför blev det svårt för mig att ändra på den, då jag helt enkelt inte ville ändra på den tillräckligt mycket. Men nu, när jag har fått bättre självkänsla, älskar både min kropp och den jag är som person, motionerar jag och äter bra bara för att jag tycker att det är roligt och för att jag älskar mig själv och vill ta hand om min kropp. Detta har således gjort att jag har minskat i klädstorlek och är på väg tillbaka, jag mår bra och det är det enda som betyder någonting. Jag har länge dragit mig från att ställa mig på vågen då jag var rädd att det skulle ge mig en fet smäll på käften, att det skulle få mig att må dåligt över mig själv. När jag var som störst vägde jag 58 kilo och när jag hade den "perfekta kroppen", som om det ens existerar, vägde jag 50-52 kilo till min korta lilla kropp. Nu väger jag 64 kilo, minst 10 cm mindre i omkrets om man jämför med då jag var som störst, 6 kilo tyngre i muskelmassa. Jag trodde att detta skulle göra ont att se. Men jag känner mig jäkligt stark. Jag har aldrig varit så tung och att veta att det är muskler gör att jag känner mig som Pippi Långstrump. Det är endast siffror, siffror som har makten över hela ditt liv. Muskler väger mer än fett. Punkt. Vill du vara stark? Då är höga siffror på vågen bra.
Därför gör det ont i mig och gör mig så irriterad när människor säger saker som "jag är 166 cm lång och väger 55 kilo, är jag överviktig? Hur gör jag för att få ett thigh gap? Hur ska jag göra för att gå ner i vikt? Vill verkligen gå ner i vikt, snälla hjälp mig!". För det första. Nej. Du är vacker som du är, du är absolut inte överviktig och om ditt stora mål i livet är att få ett thigh gap ser du inte dig själv som den smarta och intelligenta människa du är. En människa som kan åstadkomma så mycket mer än det där mellanrummet mellan sina ben.
