Jag kommer så väl ihåg när jag var mindre och brukade gå runt med ett leende på läpparna. Konstant. Flera gånger var det människor som kommenterade det. Att jag hela tiden log. Kommer speciellt ihåg en gång då jag praktiserade i ettan på en skola där jag gått när jag var så liten. Då sa min gamla lärare "det är så härligt för varenda gång jag har sett dig har du gått med ett stort leende på läpparna". Det var då jag insåg, ja, det gör jag faktiskt och jag kan inte hjälpa det. Jag är verkligen så jäkla glad hela tiden. Livet är så jävla bäst. 

Jag gör inte detta längre och jag saknar att känna en sådan lycka hela tiden. Men jag är inte arg eller ledsen över att jag inte längre är lycklig eller tycker att livet är bäst. Alla kommer, vid någon punkt i livet, hamna på botten. Känna att allt är hopplöst. För mig hände det väldigt tidigt och det har tagit mig några år för att kunna resa mig från det. Jag är tacksam för att jag ändå är klar med den delen. Nu reser jag mig och är starkare än tidigare, mitt leende kommer vara större, gladare. För jag har fler erfarenheter, jag har känt känslor och hat inom mig som jag tidigare inte visste existerade. Alla måste gå igenom svåra perioder i sitt liv och en sån period kom för mig vid en väldigt dålig tidpunkt, då mycket hände med skolan. Gymnaset var på intågande, jag skulle slitas från en trygghet jag haft under hela mitt liv. Så då blev även smällen hårdare. Även fast detta har påverkat så många delar i mitt liv, inte endast mig själv, ångrar jag ingenting. Jag är starkare, mer erfaren och mitt leende kommer lysa upp hela världen efter det här.