Jag har en livsdröm, det är att äga ett stall där jag tar in vanvårdade hästar och djur och hjälper dem till det liv det hade innan misshandeln. Sedan har jag en dröm, inte en livsdröm, men något som jag bara väntar på ska ske. Det är att ta studenten och flytta. Jag var så insatt på att få det där stallet så fort som möjligt, helst innan jag når 30. Därför hade jag en plan som jag skulle följa för att nå min livsdröm så fort som möjligt. Skrev till och med upp i ordning vad jag skulle göra och i hur många år, jobba i norge 2 år osv. För min plan var att jag skulle jobba i Norge efter studenten. Men sedan insåg jag att det inte är vad jag vill. Jag vill inte till Norge för att jobba. Jag vill heller inte ha en strikt plan över vad jag ska göra eller ta vägen och hur många år det ska pågå. Hur skulle ett sånt liv se ut egentligen? Eller snarare, hur skulle ett sånt liv vara att leva? Inte så kul, eller hur.

 

Nu vet jag verkligen vad jag vill. Min syster ska till Frankrike nästa år och därför tänker jag ta hennes lägenhet. Det känns så rätt och jag mår så bra här! Jag känner till stället nu, läget är perfekt och hennes lägenhet är hur perfekt och mysig som helst. Jag ser verkligen ett liv för mig här. I så fall tänker jag jobba i Linköping i ett år, hoppas att det finns något jobb med djur, helst i ett stall med hästar. För ett helt år utan hästar skulle jag aldrig klara av. Just nu känner jag iaf inte att det är något som låter möjligt för mitt psyke då jag kommer bli helt tokig om jag inte får känna doften av hästen när jag trycker in mitt ansikte i dens päls. Rida ut på en tur i skogen, trädens löv är sådär härligt orange/gula och ett löv svävar ner till marken i följd av några till. Hur kan man leva utan något så underbart? Efter Linköping vet jag inte vad som händer. Men det är bra! Man ska inte ha en strikt planering på hur ens liv ska se ut. Jag vet vad jag har för livsdröm och vad jag ska sträva efter, men vägen dit är fortfarande oklar och det är så jag vill ha det.