Efter ett mycket intensivt skolår och sedan 8 veckors jobb landade jag långt ner i gruset när jag äntligen kunde andas och få återhämta mig. I söndags när jag gjorde mitt sista kvällspass som vårdgivare på heltid var det med extrem glädje som jag satt mig i bilen på väg hem. Veckan innan kände jag nästan lite ångest över att sluta, på grund av att jag älskar atmosfären och människorna, men min sista vecka var intensiv och tog nästintill knäcken på mig då jag jobbade varenda dag. Men visst ska man väl sluta på topp? och det gjorde jag, minst sagt. Jag har dock knappt kunnat röra på mig, inte ens ett finger, på hela veckan på grund av att min kropp är helt utarbetad. Men nu, 5 dagar av återhämtning, känner jag mig redo för livet igen. Vilket är så skööönt.

Det är dock nu som ångesten över att vara arbetslös börjar komma. Vad gör man med livet liksom när man inte har någon inkomst? Känns som att jag endast ligger som en jäkla rotfrukt i jorden. Jag kommer jobba extra och därefter få pengar utifrån det, men det känns inte sådär extremt safe som jag skulle vilja med tanke på vad jag har för planer (mer om det senare, hehe). Förövrigt känns livet bra. Riktigt bra faktiskt. Lite smått ångest över framtiden, men vem har inte det som arbetslös 19 åring (skrev 91 åring först, haha)?

Jag känner mig iaf taggad på att satsa, bara göra en vild satsning.
Utan att tänka, bara hoppa och hoppas att fallskärmen vecklar ut sig.