"Jag ska upp om 2 timmar, snälla, låt mig få sova". Som paralyserad låg jag i sängen och räknade ner mina timmar. 5, 4, 3, 2, 1...klockan ringer och det är dags för mig att starta dagen.

Jag visste att jag omöjligt skulle få någon sömn inatt, men ändå låg jag kvar i samma position, som ett foster i den trygga livmodern. Det kändes dock inte tryggt, för den bultande svagheten var tillbaka. Ett tillstånd då jag var totalt paralyserad, kunde inte röra på mig och ville inte röra på mig.

Att sakna någon så mycket så att allt svartnar. Det liv du lever försvinner framför dig och du är tillbaka i det liv som du en gång levde. En tid då du kunde lägga din hand på någon som nu inte längre finns i din närhet. Någon som du inte längre kan känna en närvaro av. Någon som inte längre skakar din värld när denna tar ett steg på det klot vi lever på och på latin kallar Tellus. En närhet som kändes när denna stod utanför ditt fönster, men även när denna flyttade flera mil bort. Det är däremot en närhet som inte känns längre, som bara under en natt helt plötsligt försvann och lämnade kvar en oändlig saknad och tomhet. En oroväckande förvirring. 

 

Det är vid dessa stunder, de stunder då du flyr från det befinnande du är i, där du kan minnas, skratta och le, du byter ut det mot en saknad som snabbt kan omvandla en bodybuilder på 140 kg till en dammråtta. Du börjar sakna honom på grund av att han flyter bort. Lukten, beröringen och känslan följer med honom och blir till något dovt och okänt, känslan av att ha en främling ståendes framför dina fötter. Därför måste du minnas allt, för utan den där osynglia närheten, närheten där du känner hans steg och hans andetag, då du minns och uppskattar, kapitulerar ditt hjärta och lämnar den plats du kallade hem.