Synonymen till implodera är att "sprängas inåt". En mening som jag länge letat efter. Ett ord som kan förklara känslan som är, för mig, oförklarlig. Känslan av att bära på så mycket, men att på samma gång vara helt tom. Det är många gånger jag har, med den kraft jag har kvar i kroppen, försökt reflektera över vad det är jag känner. Smärtan. Såren. Ilskan. Frustrationen. Det händer dock att kraften då inte räcker till. Kraften att andas, le och skratta. Att vara den jag alltid varit och associerats med.

Att sprängas inåt är det närmsta jag kan komma till att förklara tillståndet där du känner allt, men ingenting. Att under en längre tid gråta inombords, känna dina fyllda tårkanaler och ögon som obegripligt blir fuktiga. Inget mer än så, för du vet inte vad du känner och du vet inte vad dina tårar symboliserar. Dina ögon fuktas och dina känslor finner sin väg ut där betongväggen du byggde upp har sina svagheter. Betongväggen som förväntas sprängas av bomben du placerat ut, dold. Du gråter inte, för även tårarna känns tomma. När du känner så mycket att du inte längre kan urskilja alla känslor. Du känner allt, men ingenting.