En mörk dimma.
Publicerad 2014-12-19 17:59:05 i Texter †
0 kommentarer
När du trodde att du redan var på botten, hade som ondast, och det snabbt blir värre. Du känner hur en kniv ristar sig fast i varenda del av dig och du ramlar omkull för att sedan inte kunna ta dig upp. Kraftlös. Skadad. Kanske till och med döende. Det du tidigare kände skrattar du nu åt. För du vet nu att det du kände då är som en fjäder mot din kind jämfört med kniven du nu inte kan dra bort. Du har inte längre kraften som behövs för att andas. Kraften till att ens försöka överleva. Mitt val, mellan att känna eller att inte känna, var alltid att fly. Därför sprang jag så fort mina ben bar mig, tills de tillslut gav upp. Jag ville inte känna. Att känna gjorde mig svag. Lätt att ha sönder. Det gav mig även en tomhet som inte gick att fylla. Ett tomrum. Ett eko.
Jag har gått från att inte veta hur man gråter, behovet var alltid stort, men vetskapen om hur man släpper kontrollen hade jag ännu inte funnit, till att inte veta hur man slutar gråta. Att känna tårarna rinna innanför skinnet och alltid vara där i beredskap. Smärtan i bröstet som gör att du snabbt måste lägga dig ner då dina ben inte längre bär dig. Den där smärtan som inte går att beskriva med ord. En smärta som utstrålar så mycket att du inte längre kan urskilja det du känner och du vet inte längre anledningen till din smärta. Smärtan rotar sig från den plats där hjärtat sliter för att hålla dig vid liv och varje gång hjärtat kramar sig själv pumpar den även ut all din smärta i resten av din kropp. Det blir svårt att andas och du försvinner längre bort. Minnen känns som knivar och du slutar andas när tårarna rinner nerför din kind för att kväva dina skrik. Det börjar nästan kännas som en vardaglighet att någon gång under dagen ramla ihop i en hög och mista kontrollen över dig själv. Brista. På samma sätt som det där glaset brister i miljoner bitar när du tappar det i golvet.
Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.
Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån.
Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.
Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån.
