Det var som ett plötsligt uppvaknande. Som att jag hade sovit ända tills nu, med mardrömmar du inte ens vågar lägga en tanke på, för endast tanken skulle dra dig till en plats omöjlig att komma ifrån. Känslor som du inte trodde fanns och som bryter ner dig. Innan jag ens hann uppfatta mina känslor, känna eller ens förstå, kände jag något som för mig inte tidigare var bekant. Något som jag aldrig trodde skulle hända, något jag väntat på länge. Acceptans.  

När jag satt i bilen och kände mig fram på den hala vägen i skenet från hundra mötande bilister hörde jag på radion "to me you are more than just skin and bones, you are elegance and freedom and everything I know" och började genast tänka på Åskar. När refrängen sedan började spelas rann en tår nerför min kind. Jag spelade upp ett scenario i mitt huvud där jag rullade in mot hans nya hem och såg honom stå i en hage med sin nya flock. Hur jag för första gången såg honom i sitt nya hem, sin nya trygghet. Jag såg hur jag genast stannade bilen och ropade hans namn och jag kände de tårar jag vet att jag kommer fälla vid just det ögonblicket. Hur han snabbt avbröt det han gjorde och slängde upp huvudet från marken för att möta mig med blicken, alltid med spetsade öron. Så som jag alltid har föreställt mig att det kommer vara första gången jag träffar honom sen stunden då han plötsligt åkte ifrån mig, då jag inte ens hann säga mitt farväl.

Det var som att vakna från en mardröm jag länge levt i. Jag släppte kontrollen, lät mig känna, minnas och sakna. Det är inte förrän du tillåter dig att göra alla dessa saker som du kan bearbeta och släppa taget, acceptera och vara tacksam över allt det fina. Att känna något annat än ilska, sorg och evig smärta är som att födas på nytt. Känslan av att återfödas på en plats där det finns tillräckligt med syre för att resa sig upp. När du äntligen känner den gränslösa styrkan som vi tillsammans byggde upp. Hur jag nu kan se vår styrka och även känna den. Obeskrivlig och oförstörbar styrka. En styrka utan slut.