Jag har kollat på gamla filmer på gamla youtube kanaler den senaste timmen. Väldigt pinsamt att du en gång har lagt upp sådant och tyckt att det var en bra idé, men samtidigt riktigt kul att du har utvecklats i både hästarna och det kreativa filmskapandet. 

 

Det händer alltid att du blir som mest motiverad när du blir sjuk, då du då har så mycket tid till att ligga och söka runt på inspiration på nätet. Just nu vill jag ut och springa, gå ut i stallet och träna Åskar i hagen och ta en vild galopp på den långa raksträckan där vi så ofta har sprallat runt, han och jag.

 

Den här filmen kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg att många tyckte att det var så vackert, där jag springer omkring i mina gråa brallor som gör att min rumpa ser 3 meter lång ut och uggs som gör att jag ser helt skev ut. Det vackra med den här filmen är känslan den ger då jag minns att detta var vår vändpunkt. Det var här allt började, arbetet löst och tilliten. Det var här mitt hjärta fylldes med så mycket kärlek så att det började göra ont i hela min kropp. Jag kunde inte sätta ord på det, kan inte sätta ord på det, men jag visste, vet, att jag aldrig kommer sluta älska den här hästen. Allt med honom är perfektion. Jag vill säga något större än "jag älskar dig", men det går inte att hitta rätt ord. Jag älskar honom så jävla mycket så att jag nu ska gå ut och göra det gosigt åt honom i stallet även fast jag är sjuk och knappt kan andas, eller röra på mig. Jag älskar honom. Jag älskar honom.