Att säga vad man är dålig på är något man gör väldigt enkelt. Det kan ta dig mindre än en minut att säga 10 saker, du behöver inte tänka, du bara säger det som om du tänker på det varenda dag och har gjort i hela ditt liv. Det är som att du känner en del av dig själv som andra som är nära dig inte har uppfattat och förmodligen kommer ha svårt för att se. Men sedan kommer det till det där tillfället då du sitter på en arbetsintervju och de frågar "nämn 3 saker som du är bra på" och du sitter där och säger "social, jobbar hårt för mina mål och gör allt med ett leende på läpparna", men dessa ord formar du med munnen utan att tro på dem. De smakar bittert på din tunga.

 

Det är väldigt enkelt för dig själv att säga saker du är dålig på, men när det kommer till saker du är bra på smakar allting bittert. Det är som att det är FEL att forma dessa ord och berömma dig själv för något, det är dagens samhälle som har gjort att det smakar bittert. Redan som ung kommer jag ihåg hur arg jag blev varje gång jag skulle rita och det såg ut som en enda stor bajshög, enligt mig. Då kommer tanken "jag kan inte göra någonting, jag är oduglig", som ung, 5-7 år. Detta tankesätt har levt vidare. Men nu VET jag att alla människor är bra på något och att det positiva alltid väger över det negativa, men känslan lever vidare. En känsla av att inte vara bra på något. Bara vara här. Andas, vandra omkring, dö.