Många av dagens skolungdomar, majoriteten, inser inte hur tacksamma de borde vara till skolan. Det är nu, sista året på gymnasiet som jag har kommit till insikt. Visst bringar skolan mycket press och stress, men allt som skolan ger dig är inte endast negativt. Det du tycker är onödigt att lära dig i skolan är egentligen väsentligt till arbetslivet, kanske inte allt, det kan jag hålla med om ibland, men det är mycket som förbereder dig för mycket inom vuxenlivet.

Genom att redan från ung ålder lära sig att analysera och reflektera har jag lärt mig att reflektera över hur mina beslut kan påverka, hur jag borde tänka till över konsekvenserna över mitt handlande. Det jag är mest tacksam för är hur de ständigt har försökt plåga oss ungdomar med alla muntliga uppgifter. Hur vår nuvarande engelskalärare alltid startar varje lektion med en "oral exercise" och alltid ger oss uppgifter som ska redovisas för klassen, i både engelska och svenska. I tvåan insåg jag inte hur detta skulle utveckla mig, hur mycket det skulle hjälpa mig genom allt jag skulle bli utsatt för, lika väl i arbetslivet som utanför. 

 

Att ställa sig framför en jury x antal gånger genom UF året och inte känna nervositet, inte känna det där behovet av att springa därifrån och fly från obehaget, fly från alla som sitter och lyssnar på vad Du har att säga. Att ställa sig framför en jury helt ensam och försöka sälja min produkt och inte frysa till is, få blackout och ha hjärtat så högt upp i halsen så att du tror att ditt huvud ska explodera. Detta är något jag aldrig ens skulle tänka tanken att göra, för endast tanken gav mig panik. Skillnaden från då är att jag kände mig ivrig på att anta utmaningen, jag såg det som ett tillfälle för mig att utvecklas ännu mer.

 

Jag är tacksam för alla år som skolan har plågat mig genom alla dessa muntliga presentationer, endast ordet gav mig panik, men nu blir jag ivrig, ivrig att göra min röst hörd, ivrig att ha alla ögon på mig, ivrig att utvecklas och dela med mig av allt jag har att säga. Jag är tacksam för mycket som skolan har gett mig. Även fast de har gett mig några panikartade stunder, svettningar och darrningar, hjärtattacker och svårigheter att andas, så är det ändå de som har hjälpt mig igenom detta. Nu kan jag sträcka på mig, ställa mig framför gruppen av människor, kolla dem i ögonen och hålla ett föredrag där jag stolt visar dem saker ur mitt perspektiv.