Jag ligger nu med mitt ben i högläge med ett dunkande knä. Jag tror att jag aldrig har skrikit så mycket av smärta som jag gjorde när jag skulle ta mig till sängen för att lägga mig här. Åskar slängde av mig två gånger idag...första gången i en vattenpöl, har det med på film, HAHA, och andra gången slutade väl inte riktigt så bra, om man jämför. Jag trodde att min knäskål flög av och landade 100 meter bort och jag förfarade att jag var tvungen att åka till akuten för att vrida till knät så att det landade rätt. Det är sånt som händer intalar jag mig själv, visst känns det surt då läkaren på akuten sa att jag skulle ha svårt att röra mig på några veckor och att jag inte kunde träna på ett tag. Faaaaan. Men jag ser ändå ljust på detta, även fast jag måste hoppa på kryckor till hästarna imorgonbitti för att ta ut dem och ge dem mat innan jag åker till akuten igen för att röntga knät då röntgen inte var tillgänglig idag.

 

Man lär sig av ALLT och nu lärde jag mig att det inte alltid är så jäkla kul när Åskar sprallar omkring och blir galen rodeohäst. Jag brukar skratta, jag skrattar alltid och jag håller mig alltid fast. Det är ingen big deal, han är glad och han har energi. Han är så levnadsglad att det kan bli lite för mycket ibland, hur kan jag inte skratta då när jag sitter på hans rygg när han gör glädjeskutt samtidigt som han springer i 40 km/h? Den här gången lärde jag mig dock att det inte alltid är kul, jag kan faktiskt ramla av och skada mig svårt, som den här gången. Därför är jag ändå glad att detta hände, jag kanske behövde det.