Något som gör mig innerligt frustrerad och arg, till mesta del irriterad, är människor med dåligt självförtroende, haha, bra mening. Detta låter ju hemskt av mig, men det är innerligt uttjatande när människor inte inser hur bra de är. Det gör att jag vill skrika rätt ut och skaka om personen i fråga. Jag har alltid levt med ett väldigt bra självförtroende, dock en mycket svindlande självkänsla, och på grund av den här självkänslan började jag plåga mig själv genom att äta mat, i mängder. Tillslut kom jag till en punkt då jag såg hur mycket jag hade svällt upp, min rumpa var nästintill lika stor som pilatesbollen nere i källaren och min mage hade blåst upp lika mycket som Åskars mage sväller upp så fort han fick syn på det gröna gräset på andra sidan hagen. Jag har alltid varit den minsta i klassen och den minsta i gruppen av människor, jag har även alltid varit den som får krypa in i det där lilla hålet då jag var den enda som fick plats eller den som alla ville slänga omkring med och bära runt på. Jag älskade det, det gjorde att min dåliga självkänsla inte gjorde något. För det var min grej. Jag var den smala och nätta tjejen som tycktes vara perfekt, då de inte såg vad som hände på insidan.

Att då bli större och inte längre vara den jag hade varit under hela min uppväxt, fasaden som döljde en dålig självkänsla, var jobbigt för mig. Men ändå hade jag inte dåligt självförtroende, jag såg hur stor min rumpa hade blivit, jag såg hur mina lår nästan knöt en knut runt sig själv, och jag tänkte, jorå, jag ser fan inte så pjåkig ut. Jag gick igenom många misslyckanden då jag försökte komma tillbaka till den kropp jag hade förut, men insåg snabbt att jag inte brydde mig, jag gillade den kropp jag hade fått, lika mycket som den kropp jag hade förut. Därför blev det svårt för mig att ändra på den, då jag helt enkelt inte ville ändra på den tillräckligt mycket. Men nu, när jag har fått bättre självkänsla, älskar både min kropp och den jag är som person, motionerar jag och äter bra bara för att jag tycker att det är roligt och för att jag älskar mig själv och vill ta hand om min kropp. Detta har således gjort att jag har minskat i klädstorlek och är på väg tillbaka, jag mår bra och det är det enda som betyder någonting. Jag har länge dragit mig från att ställa mig på vågen då jag var rädd att det skulle ge mig en fet smäll på käften, att det skulle få mig att må dåligt över mig själv. När jag var som störst vägde jag 58 kilo och när jag hade den "perfekta kroppen", som om det ens existerar, vägde jag 50-52 kilo till min korta lilla kropp. Nu väger jag 64 kilo, minst 10 cm mindre i omkrets om man jämför med då jag var som störst, 6 kilo tyngre i muskelmassa. Jag trodde att detta skulle göra ont att se. Men jag känner mig jäkligt stark. Jag har aldrig varit så tung och att veta att det är muskler gör att jag känner mig som Pippi Långstrump. Det är endast siffror, siffror som har makten över hela ditt liv. Muskler väger mer än fett. Punkt. Vill du vara stark? Då är höga siffror på vågen bra. 

Därför gör det ont i mig och gör mig så irriterad när människor säger saker som "jag är 166 cm lång och väger 55 kilo, är jag överviktig? Hur gör jag för att få ett thigh gap? Hur ska jag göra för att gå ner i vikt? Vill verkligen gå ner i vikt, snälla hjälp mig!". För det första. Nej. Du är vacker som du är, du är absolut inte överviktig och om ditt stora mål i livet är att få ett thigh gap ser du inte dig själv som den smarta och intelligenta människa du är. En människa som kan åstadkomma så mycket mer än det där mellanrummet mellan sina ben.