Skolan - ett beroende och en livsstil.
Publicerad 2014-05-16 19:38:51 i Texter †
0 kommentarer
Ibland får jag små ryck där inspirationen flödar och du känner att det är lite av ett måste att logga in på bloggen för att få ut allting. För annars är du rädd att explodera. Från att vara frånvarande i säkert flera veckor, hehe, sry guys, och att inte ens ha en tanke på att logga in för att skriva då livet rullar på i ett sånt hastigt tempo där du inte hinner stanna upp och känna efter vad du inspireras av just i den stunden, till att sedan verkligen känna ett rus av inspiration.
Nu har jag varit frånvarande på grund av skolan, big surprise. Det är som en sak jag läste på twitter för några dagar sedan. Skolan gör att du tappar din spontanitet. Din livsstil är att, varenda dag, gå i skolan från klockan 8.30 till 16.00 och sedan komma hem och återigen plocka upp böckerna för att plugga till morgondagens prov. Dagen efter är en repris på gårdagen. När du har gjort samma sak, följt samma mönster, i 28 dagar kan du kalla det en livsstil och du har svårt att bryta mönstret. Skolan har förgyllt hela ditt liv och detta gör det inte konstigt att det gör det svårt att försöka bryta ett mönster som har byggts sig så starkt. Det har jag märkt den här veckan då sakerna i skolan sakta börjar bli mindre och som en lättare tyngd mot mitt bröst, men att jag ändå inte gick ut i stallet, utan följde mönstret jag nu gjort i hela mitt liv, eller åtminstone de senaste veckorna då det har varit panik i skolan, pluggade. Jag kunde inte bryta mönstret, det gav mig ångest. Hästarna har fått vila länge nu, jag har inte ridit Walle på säkert en månad. Det ger mig ångest och jag saknar det. Men vet ni vad som ger mig mer ångest? Återigen, att bryta mönstret. Det är som en drog och ett beroende, en rädsla att tappa bort sig själv och att förlora kontrollen om du inte tar upp de där skolböckerna, som varenda dag denna vecka och föregående vecka, även veckan innan det och veckan innan det, and it goes on and on and on.
Jag har räknat ut antalet timmar jag pluggade förra veckan och jag kom fram till att jag totalt sett satt 56 timmar, utövar skolan. Är det då man ska börja fundera på hur hög press skolan sätter på eleverna eller hur hög press eleverna sätter på sig själva? Det är väl egentligen så att den ena faktorn skapar problemet i den andra faktorn. Jag satt säkert lika många timmar veckan innan det. Den här veckan har varit betydligt lugnare, tack vare att jag satt och pressade mig själv tills svetten och tårarna rann veckorna innan. Tack vare att jag nästintill fick en hjärtattack och drabbades av förtidigt åldrande är jag nu i fas och kan äntligen, förhoppningsvis, ta det lite lugnare. Kanske kan jag dra ner dessa 56 timmar till 25 timmar? Man får ju alltid hoppas.
Vet ni vad jag valde framför att åka ut till stallet och pussa på Walles gosiga mule eller busa runt i skogen på Åskars rygg, så som bara han och jag kan? Någonting gör det väldigt ångestfyllt att bryta detta pluggmönster. Paniken att alltid känna att du inte har tillåtelse att göra något annat än att sitta med näsan i böckerna. Ångesten över att du hela tiden har något mycket viktigare att göra än att må bra uppe på hästryggen. Men, det som lindrar den där paniken är promenader. Därför, igår, dagen då jag äntligen kände att jag hade lite tid över, gick jag ut på en promenad. Direkt när jag kom hem från skolan, 16.00, och jag var hemma 19.00. Jag var alltså ute i 3 timmar och kunde likaväl gått 3 till. Det fanns inget stopp. Det lindrade paniken, det lindrade så mycket, så jag ville aldrig stanna. Som att springa ifrån all press, beroendet som inte tycks vara hälsosamt någonstans. Det där beroendet som gör att du inte längre vet hur man lever eller är spontan.
I skrivande stund får jag ett sms som lyder "kom precis hem! Ska vi rida???" och, utan att tänka, då jag vet att det skulle hindra mig från att faktiskt svara ja på en sån enkel fråga som jag i vanliga fall skulle svara ja på, på mindre än en millisekund, jag svarade "absolut!" med lite panik när jag klickade på "skicka". Tankar som "borde jag göra något annat??" "Har jag viktigare saker som måste göras??" dök upp i mitt huvud, även fast jag visste att svaret på dem var "NEJ!". Det är dags att bryta mönstret.
Jag har räknat ut antalet timmar jag pluggade förra veckan och jag kom fram till att jag totalt sett satt 56 timmar, utövar skolan. Är det då man ska börja fundera på hur hög press skolan sätter på eleverna eller hur hög press eleverna sätter på sig själva? Det är väl egentligen så att den ena faktorn skapar problemet i den andra faktorn. Jag satt säkert lika många timmar veckan innan det. Den här veckan har varit betydligt lugnare, tack vare att jag satt och pressade mig själv tills svetten och tårarna rann veckorna innan. Tack vare att jag nästintill fick en hjärtattack och drabbades av förtidigt åldrande är jag nu i fas och kan äntligen, förhoppningsvis, ta det lite lugnare. Kanske kan jag dra ner dessa 56 timmar till 25 timmar? Man får ju alltid hoppas.
Vet ni vad jag valde framför att åka ut till stallet och pussa på Walles gosiga mule eller busa runt i skogen på Åskars rygg, så som bara han och jag kan? Någonting gör det väldigt ångestfyllt att bryta detta pluggmönster. Paniken att alltid känna att du inte har tillåtelse att göra något annat än att sitta med näsan i böckerna. Ångesten över att du hela tiden har något mycket viktigare att göra än att må bra uppe på hästryggen. Men, det som lindrar den där paniken är promenader. Därför, igår, dagen då jag äntligen kände att jag hade lite tid över, gick jag ut på en promenad. Direkt när jag kom hem från skolan, 16.00, och jag var hemma 19.00. Jag var alltså ute i 3 timmar och kunde likaväl gått 3 till. Det fanns inget stopp. Det lindrade paniken, det lindrade så mycket, så jag ville aldrig stanna. Som att springa ifrån all press, beroendet som inte tycks vara hälsosamt någonstans. Det där beroendet som gör att du inte längre vet hur man lever eller är spontan.
I skrivande stund får jag ett sms som lyder "kom precis hem! Ska vi rida???" och, utan att tänka, då jag vet att det skulle hindra mig från att faktiskt svara ja på en sån enkel fråga som jag i vanliga fall skulle svara ja på, på mindre än en millisekund, jag svarade "absolut!" med lite panik när jag klickade på "skicka". Tankar som "borde jag göra något annat??" "Har jag viktigare saker som måste göras??" dök upp i mitt huvud, även fast jag visste att svaret på dem var "NEJ!". Det är dags att bryta mönstret.
