"Jag mår bra", intalade jag mig själv under en längre tid. Under den tid då jag började acceptera min nuvarande livssituation. Inlåst, uttråkad och rastlös. Som du många gånger var när du inte hade tillgång till större ytor att springa på och flera kompisar att bita i rumpan. Sakerna som du nu har och fick i samma sekund som jag förlorade mitt. Som alltid har det ingen betydelse. Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du och att du får sträcka ut dina vingar.  

Det är inte förrän du, oförklarligt, hamnar på samma plats du var på när det gjorde som ondast som du inser att det du trodde var ett "tillfrisknande" endast var en lögn. En lögn som du slängde upp i ditt egna ansikte då sanningen gjorde för ont.

Stygnen du har slitit i med blodiga händer för att dölja såret i ditt bröst var inte tillräckligt starkt för att hålla sig intakt. Från den punkt där dina revben möts i linje med din navel och svalg, ända upp till den del av halsen som tycks fyllas med tusentals kackerlackor som vill fly från den ovälkomnande känsla kroppen fylls med när ditt namn uttalas högt i ett tyst rum. 

"Jag mår bra", intalade jag mig själv tills jag såg i mitt album, miniatyren till filmen jag klippte ihop när jag var för sjuk för att vara hos dig de sista dagarna. Jag scrollade längs mitt album och fryser till is när jag läser "all i want is you" under en bild på det som förtrollat mig så många gånger. Den blicken som fick mig att glömma tid och rum, glömma måsten och för en stund även glömma vem jag var. En enkel biljett bort från prestationsångest och stress.

Det var när jag oundvikligt kunde fly från överraskningen att se hans kastanjbruna ögon och fick känna den välbekanta känslan av att slitas upp inifrån som jag insåg att det inte alls är okej. Jag mår inte bra. Inte än.