Idag var dagen då jag för första gången passerade stallet där ponnyn en gång stod. Första gången sen dagen då vi gjorde det vi är bäst på, han och jag. Han skakade på huvudet samtidigt som han sprang bredvid mig, sådär som han alltid gör när han vill bjuda in mig till hans lek, så som jag lärde honom att göra. För så har det inte alltid varit. Det var en gång i tiden då han slängde av mig, sprang ifrån mig och valde att leka själv. Men under den tid vi hade med varandra byggde vi upp en relation som blev oförstörbar och lekarna blev tillslut gemensamma. När han nu valde att flyga upp i luften med huvudet mellan frambenen skrattade jag och det var då han fick klartecken att det är okej. Vi leker tillsammans. Det var sista gången jag såg honom, vilket jag inte var medveten om då. Där vi sprang runt i paddocken, gjorde det vi alltid har varit bäst på. Leka.

Dagen innan han skulle lastas in i transporten för att åka till en ny plats, ett nytt hem, åkte jag in akut till lasarettet. Jag hade andninssvårigheter på grund av förstorade halsmandlar och bakteriella pålagringar, som en bieffekt till körtelfebern jag plågats med under de senaste 2,5 veckorna. De veckor då de nya ägarna kollade på honom, fastnade för honom och bestämde sig för att köpa honom. Dagen då han sprang igenom veterinärbesiktningen låg jag i min säng med en hink vid min sida som jag spottade i på grund av att jag ville dö varenda gång jag svalde. Detta var även dagen då jag för andra gången åkte in till akuten för att det gjorde så ont. Jag minns att jag grät när jag satt i bilen på väg till akuten, när vi passerade stallet och ponnyn, och jag minns att jag från den stunden inte kunde sluta gråta. Att gråta offentligt är något jag inte gör, något som anses vara en omöjlighet för mig. Men den här gången gjorde det så ont, så jag grät och jag visste inte hur man slutade. I bilen, i väntrummet, under undersökningen. Tårarna var en blandning av frustration av att ha sett ponnyn för sista gången och smärtan som slog som slag i hela kroppen; branden i hjärtat, kniven i magen och känslan av att inte kunna svälja sitt eget saliv.

Dagen då ponnyn lastades på transporten och åkte mot sitt nya hem låg jag med dropp i armen för att jag inte hade ätit eller druckit på tre dagar. Jag minns att, trots att jag inte hade sovit på mer än 2 veckor, var jag helt vaken. Jag minns att jag var tacksam för att komma långt bort från hysterin, låsas in på ett rum och vara fastkopplad till slangar som gav mig näring. För smärtan i kroppen gjorde att till och med den minsta rörelsen, som att lyfta min hand för att svara på alla oroliga sms, kändes som att bestiga Kebnekaise.

När jag passerade stallet idag såg jag två hästar stå och pressa sig mot grinden som ett litet rop på att någon ska rädda dem från regnet. Det som var annorlunda från alla andra gånger jag passerat stallet var att den här gången möttes jag inte av en nyfiken ponny som lyfte upp huvudet från marken med en glöd i blicken och spetsade öron. Den där blicken som får mitt hjärta att nästintill brinna upp. För det är många gånger jag har ställt mig själv frågan, ”kan man älska någon så mycket så att det gör ont?”, ”kan man älska någon så mycket så att det bryter ner varenda cell i din kropp?”. Endast vid tanken av ponnyn gjorde det ont, som om något fattade eld inom mig. Möjligtvis på grund av tanken att jag inte kunde ge honom allt han förtjänar. Han släckte dock alltid elden som han startade när han tryckte sin mule mot min kind. Bara genom att kolla på honom, där han alltid stod och gav ifrån sig ett sken av livsglädje och lycka, ovetandes om vilken ondska det finns i världen, kunde släcka den största branden.

Den där nyfikna ponnyn i hagen bredvid hästen som gillade att bita honom, just för att energin ponnyn alltid gav ifrån sig blev som ett stort klot, som en explosion från en kärnvapenbomb, var nu utbytt av en äldre och lugnare häst. Samma lila täcke som jag alltid kommer känna igen efter alla de gånger ponnyn har haft det på sig för att gömma sig från regn och kyla, men en annan personlighet under. Att passera hagarna där den mest personliga och mest uttrycksfulla ponnyn en gång stod gav mig inte känslan av hopplöshet. Det kändes inte som att jag skulle falla isär. Jag ville inte skrika, eller gråta. Då insåg jag även att det jag känt och försökt fly ifrån var inte rädslan av att förlora honom, för jag visste alltid att han skulle komma till en bra ny plats, få upptäcka och stilla sin nyfikenhet. Det som alltid har skrämt mig är huruvida jag kommer kunna bära upp mig själv när han inte är hos mig, rädslan av att vara så beroende av en annan individ att du inte längre kan stå på dina egna ben. Rädslan av att sakna någon så mycket så att det är en hel skogsbrand inom dig. Men den här gången finns det ingen som kan släcka elden, det finns ingen som kan rädda dig.

Även fast vi nu är 20 mil ifrån varandra är bandet mellan oss fortfarande lika starkt och det kommer alltid att vara oförstörbart. Han kommer alltid att vara ponnyn som släckte elden inom mig, han kommer alltid vara en del av mig. Björkhems Åskar. Jag saknar dig. Hela tiden. Mer än vad jag vill erkänna och mer än vad som är mänskligt. Bortom alla gränser. Jag saknar dig.