Det är många gånger som jag innerligt skäms över hur mycket jag känner. Hur mycket jag faller sönder vid tanken av en ponny. En ponny som fortfarande vandrar på denna jord, sätter ner hovarna på samma planet som jag gör, men som jag inte längre kan dela luft med när han blåser ut den där varma luften mot min kind. Jag ser mig som svag, varje dag. Sårbar. Jag känner för mycket.

Sedan inser jag att ingen annan kan bestämma, förutom jag, vad jag ska känna och hur mycket jag ska känna. Ingen vet, förutom jag, vad han betydde för mig. Vad han betyder för mig. Det är bara jag som kan se, när jag sluter mina ögon, ett minne där jag för första gången visste hur du reagerade när tåget kom nära. Gången då jag för första gången flög av när du ville fly i panik. När jag flög av och landade på cykelstyret på cykeln som stod där för att du inte skulle springa in i tåget och istället ta en annan utväg. Gångerna det kom en bil bakom dig och du, på mindre än en sekund, hade kommit upp i samma hastighet som en antilop som försöker fly för sitt liv. Då jag i början hade svårt att hålla mig kvar på din rygg och flög av fler gånger på en sommar än vad jag hade gjort i hela mitt liv. Hur jag majoriteten av gånger lyckades landa på ett sätt som gjorde att jag endast blev blå på vissa ställen och kunde le över tanken att, "det här klarar vi, du och jag". För redan då visste jag, med ömma lår och skrapsår på ryggen, att med din glöd, styrka och glädje, kommer du erövra världen. Med eller utan mig, du kommer vara den som alltid står stadigt i krig. 

 

Det är endast jag som ser, när jag sluter mina ögon, gången då jag för första gången inser hur långt vi har kommit tillsammans. När vi galopperar på den där raktsträckan som alltid väcker så mycket glädje inom dig. Där du alltid blir lika ivrig på att få springa så fort benen bär dig. Helst tills du stupar. Om det ens existerar en sån gräns. Hur du alltid springer ifrån den bakom dig för att sedan dra ner på tempot tills du har ett kraftigt flås i nacken. Då du sedan, ännu en gång, exploderar och leker dig fram i en bockserie som gör att hela världen tystnar. För dig var det en lek. Det var alltid en lek.

Den här gången insåg jag skillnaden mellan då och nu. Hur jag nu satt stadigt, följde dina rörelser och visste, redan innan ditt dansnummer, hur din koreografi såg ut. Alla gånger därefter log jag alltid som störst vid dessa tillfällen. Det var då jag kände din kraft, styrka och livsglädje. De egenskaper som snabbt gav mig liv. Det liv som jag nu behöver. Jag kände vår styrka tillsammans och jag kände mig oövervinnerlig. När jag nu, varje dag, passerar den där vägen kan jag fortfarande se vår glädje tillsammans när vi leker oss fram. Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark. 

 

Minnet av de gånger då jag ofta hörde "han är ju galen" och mitt svar alltid var "han är bara väldigt glad över livet". I nästa stund kallade jag honom för "idiot" och "helt från vettet" och det var endast i mitt huvud som jag fortsatte den meningen. Meningen där jag sa "han är helt från vettet och jag älskar honom av hela mitt hjärta". För ingen annan än jag fick kalla honom för något han inte är. Något som i deras bemärkelse ansågs som negativt. Det är klart att han är galen; det är även det som gör honom till den som kommer leva kvar förevigt. Även efter att han har tagit sitt sista, varma och betryggande, andetag mot någons kind.