Vissa dagar slås du till marken hårdare än vad du var beredd på. När du inte har placerat dina fötter tillräckligt djupt i jordskorpan, när du inte har ställt dig i försvarsposition för att vara tillräckligt stark för att hålla dig uppe. De dagar då du inte ens orkar försöka dölja dina svagheter för din omgivning. När du hör alltför ofta "är du trött?", "shape up, får jag se ett leende", och du, gång på gång, letar reda på de där sista resurserna i din kropp för att orka skratta till lite och ge ifrån dig ett leende. 

Det finns en person, den person som redan från början kunde läsa mig som en öppen bok, boken som jag för längesen smällde igen och låste för att aldrig öppna igen. Den bok som innehåller så mycket som nu är nära på att dö, som ett minne som sakta försvinner. Det finns så många saker som han lär mig om mig själv - saker som finns i den där boken, saker som jag länge har hållt inlåst. Han lär mig att våga och han ser. Han uppmärksammar de saker som ingen tidigare uppmärksammat. De saker som jag inte vill säga högt. 

Inatt hamnade jag i ett tillstånd där jag kände för mycket. För mycket att bearbeta, för mycket att prata om. Trans är det ord som ofta dyker upp framför mig vid dessa tillfällen. Wikipedia beskriver trans som att "övergå från liv till död", "gå över" eller att "överskrida". Det är ett dissociationstillstånd, vilket betyder att du avskärmar dig från dina upplevelser och kan ske om du hanterar konflikter eller påfrestningar, och du faller i dvala. Det är då jag inte kan öppna mig. Rädd för att höra min röst, känna stämbandens vibrationer och rädd för att brista. Rädslan att inte veta vad som kommer komma ut när jag väl öppnar munnen och att höra svagheten i min röst. Att inte veta om det du kommer höra är en rostlig stämma eller tårar och skrik. 

"Vad är det du tänker på?", sa du upprepade gånger och jag fortsatte att vända bort mitt huvud för att inte möta din blick. Allt för att inte falla isär, för att hålla ihop alla de bitar som destruktivt försökte slita sig ifrån varandra. Jag minns hur mina tankar upprepade samma mening, om och om igen. "Jag saknar Åskar". Men till och med den simpla meningen kunde jag inte säga högt. Fast det är kanske inte bredden på meningen som har betydelse, utan meningens betydelse för dig. Att säga det högt, när du är sårbar och då du känner så mycket, när det gör så ont, känns som att förbereda dig för att gå ut i krig. När du står på krigsfältet och kollar ut över hundra döda kroppar. 

 

Dagen efter kände jag mig starkare, fortfarande skör, men starkare. Så jag sa försiktigt "jag saknade Åskar, det var vad som hände igår" och han säger, "Jo, jag förstod det. Jag ville bara att du skulle dela med dig".