Orörlig. Som om jag snart skulle somna in och aldrig vakna igen, tog mina sista andetag. När det gör sådär ont i kroppen, men samtidigt inte känns alls. Ingenting. Bara en tomhet, ett hål som du fyllde och sakta sliter upp när du dras ifrån mig. Tillslut blir tomheten så stor att du glömmer bort hur man fejkar ett leende och fortsätter livet. När tomheten blir så markant att hålet slukar dig inifrån och gör att världen utanför ser dig som ett svart hål. Ett svart hål som stirrar på en punkt i flera timmar utan att ge den minsta respons på att det finns ett liv bakom den där muren. Som om att du redan är borta. Förlorad. Så som jag förlorade dig.