Hundra tårar tillägnat varje ord.
Publicerad 2015-03-14 18:03:14 i Texter †
0 kommentarer
Den där smärtan i bröstet är fortfarande lika kraftig. Som ett skott i magen och knivhugg i hjärtat. Kniven vrids om upprepade gånger, en gång för varje tanke jag lägger på hans uttrycksfulla ansikte, mulen mot min kind och glädjeskutten när jag bjuder upp till lek. Till skillnad från alla de gånger då jag föll handlöst ner på marken är det nu en hanterbar smärta. Kniven är dock fortfarande lika vass och skotten gör fortfarande ett hål i bröstkorgen.
Det är en välbekant smärta. En smärta som är hanterbar på grund av dess varaktighet. All smärta går med tiden att hantera, du faller inte lika hårt och inte heller lika ofta. Detta betyder dessvärre inte att det inte gör lika ont som innan. Det blir med tiden lättare att le när du vill gråta, sträcka på dig när du vill falla ihop, ställa dig upp när du ligger ner. Det kommer även de dagar då det inte gör lika ont längre. Du kan skratta och känna det djupt där inne, le åt främlingar och vara tacksam för varje andetag du tar.
Sedan kommer den där dagen som påminner dig om den där outhärdliga smärtan i bröstet. Som att återuppleva allt du har känt, alla minnen du har upplevt med honom. Allt blåser över dig som en vind och stygnen i ditt bröst slits upp. När du då ger den där blicken till de som sitter framför dig plockar de ut kulan och drar ut kniven för att kunna laga skadorna. Det kommer komma en tid då bröstkorgen öppnar sig igen. Men det finns alltid någon runt dig som lagar de värsta skadorna.
Jag saknar honom fortfarande. Hans lurviga kropp mot min handflata när jag sakta stryker den längs hans hals och fortsätter längs hela ryggen. Jag ville känna varenda del, varenda del av det som var framför mig. För en liten del av mig visste redan att det inte skulle vara för alltid. Han är borta och det är alltid lika svårt för mig att skriva de orden utan rödsprängda ögon och hundra tårar rinnande nerför mina kinder. Tanken av hans rörelser, skepnaden av hans kropp. Minnen så tydliga så att det känns som att han återigen är framför mig. Som att återuppleva allt.
Den finaste själ på denna jord. Jag saknar dig och jag hatar att jag även denna gång brast när jag skrev detta. Hur jag även denna gång föll, inte kunde hantera smärtan. Att jag även denna gång lät tårarna ta över, hundra tårar tillägnat varje ord.
Det är en välbekant smärta. En smärta som är hanterbar på grund av dess varaktighet. All smärta går med tiden att hantera, du faller inte lika hårt och inte heller lika ofta. Detta betyder dessvärre inte att det inte gör lika ont som innan. Det blir med tiden lättare att le när du vill gråta, sträcka på dig när du vill falla ihop, ställa dig upp när du ligger ner. Det kommer även de dagar då det inte gör lika ont längre. Du kan skratta och känna det djupt där inne, le åt främlingar och vara tacksam för varje andetag du tar.
Sedan kommer den där dagen som påminner dig om den där outhärdliga smärtan i bröstet. Som att återuppleva allt du har känt, alla minnen du har upplevt med honom. Allt blåser över dig som en vind och stygnen i ditt bröst slits upp. När du då ger den där blicken till de som sitter framför dig plockar de ut kulan och drar ut kniven för att kunna laga skadorna. Det kommer komma en tid då bröstkorgen öppnar sig igen. Men det finns alltid någon runt dig som lagar de värsta skadorna.
Jag saknar honom fortfarande. Hans lurviga kropp mot min handflata när jag sakta stryker den längs hans hals och fortsätter längs hela ryggen. Jag ville känna varenda del, varenda del av det som var framför mig. För en liten del av mig visste redan att det inte skulle vara för alltid. Han är borta och det är alltid lika svårt för mig att skriva de orden utan rödsprängda ögon och hundra tårar rinnande nerför mina kinder. Tanken av hans rörelser, skepnaden av hans kropp. Minnen så tydliga så att det känns som att han återigen är framför mig. Som att återuppleva allt.
Den finaste själ på denna jord. Jag saknar dig och jag hatar att jag även denna gång brast när jag skrev detta. Hur jag även denna gång föll, inte kunde hantera smärtan. Att jag även denna gång lät tårarna ta över, hundra tårar tillägnat varje ord.
Skrivet: 150310
