Känner ni igen känslan då man är ständigt stressad och blir arg för minsta lilla? Det spelar ingen roll hur mycket man har att göra. Den här veckan har jag knappt någonting i skolan och förra veckan var fullproppad och då mådde jag bättre än nu. Hela den här veckan har det varit skola, skynda hem och springa ut till stallet för att sedan stressa lite till för att hinna träna hästarna innan det blir mörkt och detta är svårt då jag slutar mellan 3-4 varje dag, det tar 23 minuter att köra hem från skolan. Så ja, jag får stressa väldigt mycket och detta ger mig lite panik.

Varje dag denna vecka har jag satt mig ner, för att andas ut, klockan 10 på kvällen och då hinner jag inte få ner pulsen efter stressen mellan allt jag skulle hinna med under dagen. Jag är en sådan person som behöver minst 2 timmars lugn och ro för att andas ut och slippa bli uppstressad. Som de flesta vet vid det här laget är jag som en uppstressad hare. Det är svårt att förklara hur seriöst det är, men jag har svimmat på grund av att jag blir så uppstressad av så små saker. Jag kan sitta vid teven en kväll, inget plugg att göra, inga hästar, inga planer whatsoever, men ändå ha en puls högre än en antilop som blir jagad av ett lejon. Jag sitter med sådan panik och detta hindrar ofta min kreativitet, samt talförmåga. Om jag är tyst, då är jag förmodligen uppstressad, för det påverkar min hjärnkapacitet och till och med tal. Det är väldigt läskigt och otroligt jobbigt att hantera, vet inte om jag är utbränd, vet inte om jag gått in i väggen. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte mår bra. Jag kan känna mig taggad på livet, vilket jag gör nu, men ändå vara uppstressad och till och med svimma på grund av det. 

Jag tar upp det här nu pågrund av att jag har en period då jag är väldigt uppstressad och detta påverkar träningen med hästarna, då en uppstressad människa inte är någon som en häst finner trygghet hos. Detta påverkar även mig väldigt mycket då jag vill vara den där tryggheten och hästarna ska vilja vara nära mig. Varje dag har jag panik hem för att hinna ta ut hästarna och ge dem motion innan det är helt svart ute, om jag inte hinner blir jag uppstressad över att hästarna har fått stå i hagen hela dagen utan något bus och lek alls. Det är många gånger jag har försökt att sätta ord på detta, men jag tycks aldrig lyckas. Frustrerande - uppstressande även det.

Jag tog beslutet att ta en liten bloggpaus för att andas ut och komma i fas igen. Min to do list är full och jag skulle behöva göra massa saker för att kunna känna mig lugnare. Som att organisera lite här hemma, jag är precis som Monica i Vänner och då menar jag verkligen exakt som henne. Får panik om inte ALLT är organiserat, rent och fläckfritt. Vill egentligen fortsätta blogga, det är ju skitkul det här! Men samtidigt känner jag att jag måste ge mig själv tid, tid till att andas. 

Vi ses snart igen! Säkert i nästa vecka och då med ökad motivation och fullt med inspirerande inlägg!