Hundra tårar tillägnat varje ord.

Publicerad 2015-03-14 18:03:14 i Texter 0 kommentarer
Den där smärtan i bröstet är fortfarande lika kraftig. Som ett skott i magen och knivhugg i hjärtat. Kniven vrids om upprepade gånger, en gång för varje tanke jag lägger på hans uttrycksfulla ansikte, mulen mot min kind och glädjeskutten när jag bjuder upp till lek. Till skillnad från alla de gånger då jag föll handlöst ner på marken är det nu en hanterbar smärta. Kniven är dock fortfarande lika vass och skotten gör fortfarande ett hål i bröstkorgen. 

Det är en välbekant smärta. En smärta som är hanterbar på grund av dess varaktighet. All smärta går med tiden att hantera, du faller inte lika hårt och inte heller lika ofta. Detta betyder dessvärre inte att det inte gör lika ont som innan. Det blir med tiden lättare att le när du vill gråta, sträcka på dig när du vill falla ihop, ställa dig upp när du ligger ner. Det kommer även de dagar då det inte gör lika ont längre. Du kan skratta och känna det djupt där inne, le åt främlingar och vara tacksam för varje andetag du tar.

Sedan kommer den där dagen som påminner dig om den där outhärdliga smärtan i bröstet. Som att återuppleva allt du har känt, alla minnen du har upplevt med honom. Allt blåser över dig som en vind och stygnen i ditt bröst slits upp. När du då ger den där blicken till de som sitter framför dig plockar de ut kulan och drar ut kniven för att kunna laga skadorna. Det kommer komma en tid då bröstkorgen öppnar sig igen. Men det finns alltid någon runt dig som lagar de värsta skadorna.

Jag saknar honom fortfarande. Hans lurviga kropp mot min handflata när jag sakta stryker den längs hans hals och fortsätter längs hela ryggen. Jag ville känna varenda del, varenda del av det som var framför mig. För en liten del av mig visste redan att det inte skulle vara för alltid. Han är borta och det är alltid lika svårt för mig att skriva de orden utan rödsprängda ögon och hundra tårar rinnande nerför mina kinder. Tanken av hans rörelser, skepnaden av hans kropp. Minnen så tydliga så att det känns som att han återigen är framför mig. Som att återuppleva allt.

Den finaste själ på denna jord. Jag saknar dig och jag hatar att jag även denna gång brast när jag skrev detta. Hur jag även denna gång föll, inte kunde hantera smärtan. Att jag även denna gång lät tårarna ta över, hundra tårar tillägnat varje ord.
 
Skrivet: 150310





 
 
 
 
 
 
 
 

En mörk dimma.

Publicerad 2014-12-19 17:59:05 i Texter 0 kommentarer
När du trodde att du redan var på botten, hade som ondast, och det snabbt blir värre. Du känner hur en kniv ristar sig fast i varenda del av dig och du ramlar omkull för att sedan inte kunna ta dig upp. Kraftlös. Skadad. Kanske till och med döende. Det du tidigare kände skrattar du nu åt. För du vet nu att det du kände då är som en fjäder mot din kind jämfört med kniven du nu inte kan dra bort. Du har inte längre kraften som behövs för att andas. Kraften till att ens försöka överleva. Mitt val, mellan att känna eller att inte känna, var alltid att fly. Därför sprang jag så fort mina ben bar mig, tills de tillslut gav upp. Jag ville inte känna. Att känna gjorde mig svag. Lätt att ha sönder. Det gav mig även en tomhet som inte gick att fylla. Ett tomrum. Ett eko. 

Jag har gått från att inte veta hur man gråter, behovet var alltid stort, men vetskapen om hur man släpper kontrollen hade jag ännu inte funnit, till att inte veta hur man slutar gråta. Att känna tårarna rinna innanför skinnet och alltid vara där i beredskap. Smärtan i bröstet som gör att du snabbt måste lägga dig ner då dina ben inte längre bär dig. Den där smärtan som inte går att beskriva med ord. En smärta som utstrålar så mycket att du inte längre kan urskilja det du känner och du vet inte längre anledningen till din smärta. Smärtan rotar sig från den plats där hjärtat sliter för att hålla dig vid liv och varje gång hjärtat kramar sig själv pumpar den även ut all din smärta i resten av din kropp. Det blir svårt att andas och du försvinner längre bort. Minnen känns som knivar och du slutar andas när tårarna rinner nerför din kind för att kväva dina skrik. Det börjar nästan kännas som en vardaglighet att någon gång under dagen ramla ihop i en hög och mista kontrollen över dig själv. Brista. På samma sätt som det där glaset brister i miljoner bitar när du tappar det i golvet.

Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.

Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån. 

Den febrila kampen att hålla honom vid liv.

Publicerad 2014-12-10 06:11:00 i Texter 0 kommentarer
"Jag ska upp om 2 timmar, snälla, låt mig få sova". Som paralyserad låg jag i sängen och räknade ner mina timmar. 5, 4, 3, 2, 1...klockan ringer och det är dags för mig att starta dagen.

Jag visste att jag omöjligt skulle få någon sömn inatt, men ändå låg jag kvar i samma position, som ett foster i den trygga livmodern. Det kändes dock inte tryggt, för den bultande svagheten var tillbaka. Ett tillstånd då jag var totalt paralyserad, kunde inte röra på mig och ville inte röra på mig.

Att sakna någon så mycket så att allt svartnar. Det liv du lever försvinner framför dig och du är tillbaka i det liv som du en gång levde. En tid då du kunde lägga din hand på någon som nu inte längre finns i din närhet. Någon som du inte längre kan känna en närvaro av. Någon som inte längre skakar din värld när denna tar ett steg på det klot vi lever på och på latin kallar Tellus. En närhet som kändes när denna stod utanför ditt fönster, men även när denna flyttade flera mil bort. Det är däremot en närhet som inte känns längre, som bara under en natt helt plötsligt försvann och lämnade kvar en oändlig saknad och tomhet. En oroväckande förvirring. 
 
Det är vid dessa stunder, de stunder då du flyr från det befinnande du är i, där du kan minnas, skratta och le, du byter ut det mot en saknad som snabbt kan omvandla en bodybuilder på 140 kg till en dammråtta. Du börjar sakna honom på grund av att han flyter bort. Lukten, beröringen och känslan följer med honom och blir till något dovt och okänt, känslan av att ha en främling ståendes framför dina fötter. Därför måste du minnas allt, för utan den där osynglia närheten, närheten där du känner hans steg och hans andetag, då du minns och uppskattar, kapitulerar ditt hjärta och lämnar den plats du kallade hem.


En styrka utan slut.

Publicerad 2014-12-07 17:54:20 i Texter 1 kommentar
Det var som ett plötsligt uppvaknande. Som att jag hade sovit ända tills nu, med mardrömmar du inte ens vågar lägga en tanke på, för endast tanken skulle dra dig till en plats omöjlig att komma ifrån. Känslor som du inte trodde fanns och som bryter ner dig. Innan jag ens hann uppfatta mina känslor, känna eller ens förstå, kände jag något som för mig inte tidigare var bekant. Något som jag aldrig trodde skulle hända, något jag väntat på länge. Acceptans.  

När jag satt i bilen och kände mig fram på den hala vägen i skenet från hundra mötande bilister hörde jag på radion "to me you are more than just skin and bones, you are elegance and freedom and everything I know" och började genast tänka på Åskar. När refrängen sedan började spelas rann en tår nerför min kind. Jag spelade upp ett scenario i mitt huvud där jag rullade in mot hans nya hem och såg honom stå i en hage med sin nya flock. Hur jag för första gången såg honom i sitt nya hem, sin nya trygghet. Jag såg hur jag genast stannade bilen och ropade hans namn och jag kände de tårar jag vet att jag kommer fälla vid just det ögonblicket. Hur han snabbt avbröt det han gjorde och slängde upp huvudet från marken för att möta mig med blicken, alltid med spetsade öron. Så som jag alltid har föreställt mig att det kommer vara första gången jag träffar honom sen stunden då han plötsligt åkte ifrån mig, då jag inte ens hann säga mitt farväl.

Det var som att vakna från en mardröm jag länge levt i. Jag släppte kontrollen, lät mig känna, minnas och sakna. Det är inte förrän du tillåter dig att göra alla dessa saker som du kan bearbeta och släppa taget, acceptera och vara tacksam över allt det fina. Att känna något annat än ilska, sorg och evig smärta är som att födas på nytt. Känslan av att återfödas på en plats där det finns tillräckligt med syre för att resa sig upp. När du äntligen känner den gränslösa styrkan som vi tillsammans byggde upp. Hur jag nu kan se vår styrka och även känna den. Obeskrivlig och oförstörbar styrka. En styrka utan slut.
 

Du känner allt, men ingenting.

Publicerad 2014-12-03 17:44:00 i Texter 0 kommentarer
Synonymen till implodera är att "sprängas inåt". En mening som jag länge letat efter. Ett ord som kan förklara känslan som är, för mig, oförklarlig. Känslan av att bära på så mycket, men att på samma gång vara helt tom. Det är många gånger jag har, med den kraft jag har kvar i kroppen, försökt reflektera över vad det är jag känner. Smärtan. Såren. Ilskan. Frustrationen. Det händer dock att kraften då inte räcker till. Kraften att andas, le och skratta. Att vara den jag alltid varit och associerats med.

Att sprängas inåt är det närmsta jag kan komma till att förklara tillståndet där du känner allt, men ingenting. Att under en längre tid gråta inombords, känna dina fyllda tårkanaler och ögon som obegripligt blir fuktiga. Inget mer än så, för du vet inte vad du känner och du vet inte vad dina tårar symboliserar. Dina ögon fuktas och dina känslor finner sin väg ut där betongväggen du byggde upp har sina svagheter. Betongväggen som förväntas sprängas av bomben du placerat ut, dold. Du gråter inte, för även tårarna känns tomma. När du känner så mycket att du inte längre kan urskilja alla känslor. Du känner allt, men ingenting.

"Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark."

Publicerad 2014-11-30 18:59:50 i Texter 0 kommentarer
 
Det är många gånger som jag innerligt skäms över hur mycket jag känner. Hur mycket jag faller sönder vid tanken av en ponny. En ponny som fortfarande vandrar på denna jord, sätter ner hovarna på samma planet som jag gör, men som jag inte längre kan dela luft med när han blåser ut den där varma luften mot min kind. Jag ser mig som svag, varje dag. Sårbar. Jag känner för mycket.

Sedan inser jag att ingen annan kan bestämma, förutom jag, vad jag ska känna och hur mycket jag ska känna. Ingen vet, förutom jag, vad han betydde för mig. Vad han betyder för mig. Det är bara jag som kan se, när jag sluter mina ögon, ett minne där jag för första gången visste hur du reagerade när tåget kom nära. Gången då jag för första gången flög av när du ville fly i panik. När jag flög av och landade på cykelstyret på cykeln som stod där för att du inte skulle springa in i tåget och istället ta en annan utväg. Gångerna det kom en bil bakom dig och du, på mindre än en sekund, hade kommit upp i samma hastighet som en antilop som försöker fly för sitt liv. Då jag i början hade svårt att hålla mig kvar på din rygg och flög av fler gånger på en sommar än vad jag hade gjort i hela mitt liv. Hur jag majoriteten av gånger lyckades landa på ett sätt som gjorde att jag endast blev blå på vissa ställen och kunde le över tanken att, "det här klarar vi, du och jag". För redan då visste jag, med ömma lår och skrapsår på ryggen, att med din glöd, styrka och glädje, kommer du erövra världen. Med eller utan mig, du kommer vara den som alltid står stadigt i krig. 
 
Det är endast jag som ser, när jag sluter mina ögon, gången då jag för första gången inser hur långt vi har kommit tillsammans. När vi galopperar på den där raktsträckan som alltid väcker så mycket glädje inom dig. Där du alltid blir lika ivrig på att få springa så fort benen bär dig. Helst tills du stupar. Om det ens existerar en sån gräns. Hur du alltid springer ifrån den bakom dig för att sedan dra ner på tempot tills du har ett kraftigt flås i nacken. Då du sedan, ännu en gång, exploderar och leker dig fram i en bockserie som gör att hela världen tystnar. För dig var det en lek. Det var alltid en lek.

Den här gången insåg jag skillnaden mellan då och nu. Hur jag nu satt stadigt, följde dina rörelser och visste, redan innan ditt dansnummer, hur din koreografi såg ut. Alla gånger därefter log jag alltid som störst vid dessa tillfällen. Det var då jag kände din kraft, styrka och livsglädje. De egenskaper som snabbt gav mig liv. Det liv som jag nu behöver. Jag kände vår styrka tillsammans och jag kände mig oövervinnerlig. När jag nu, varje dag, passerar den där vägen kan jag fortfarande se vår glädje tillsammans när vi leker oss fram. Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark. 
 
Minnet av de gånger då jag ofta hörde "han är ju galen" och mitt svar alltid var "han är bara väldigt glad över livet". I nästa stund kallade jag honom för "idiot" och "helt från vettet" och det var endast i mitt huvud som jag fortsatte den meningen. Meningen där jag sa "han är helt från vettet och jag älskar honom av hela mitt hjärta". För ingen annan än jag fick kalla honom för något han inte är. Något som i deras bemärkelse ansågs som negativt. Det är klart att han är galen; det är även det som gör honom till den som kommer leva kvar förevigt. Även efter att han har tagit sitt sista, varma och betryggande, andetag mot någons kind.  

"Vad är det du tänker på?"

Publicerad 2014-11-23 22:38:00 i Texter 1 kommentar
 
Vissa dagar slås du till marken hårdare än vad du var beredd på. När du inte har placerat dina fötter tillräckligt djupt i jordskorpan, när du inte har ställt dig i försvarsposition för att vara tillräckligt stark för att hålla dig uppe. De dagar då du inte ens orkar försöka dölja dina svagheter för din omgivning. När du hör alltför ofta "är du trött?", "shape up, får jag se ett leende", och du, gång på gång, letar reda på de där sista resurserna i din kropp för att orka skratta till lite och ge ifrån dig ett leende. 

Det finns en person, den person som redan från början kunde läsa mig som en öppen bok, boken som jag för längesen smällde igen och låste för att aldrig öppna igen. Den bok som innehåller så mycket som nu är nära på att dö, som ett minne som sakta försvinner. Det finns så många saker som han lär mig om mig själv - saker som finns i den där boken, saker som jag länge har hållt inlåst. Han lär mig att våga och han ser. Han uppmärksammar de saker som ingen tidigare uppmärksammat. De saker som jag inte vill säga högt. 

Inatt hamnade jag i ett tillstånd där jag kände för mycket. För mycket att bearbeta, för mycket att prata om. Trans är det ord som ofta dyker upp framför mig vid dessa tillfällen. Wikipedia beskriver trans som att "övergå från liv till död", "gå över" eller att "överskrida". Det är ett dissociationstillstånd, vilket betyder att du avskärmar dig från dina upplevelser och kan ske om du hanterar konflikter eller påfrestningar, och du faller i dvala. Det är då jag inte kan öppna mig. Rädd för att höra min röst, känna stämbandens vibrationer och rädd för att brista. Rädslan att inte veta vad som kommer komma ut när jag väl öppnar munnen och att höra svagheten i min röst. Att inte veta om det du kommer höra är en rostlig stämma eller tårar och skrik. 

"Vad är det du tänker på?", sa du upprepade gånger och jag fortsatte att vända bort mitt huvud för att inte möta din blick. Allt för att inte falla isär, för att hålla ihop alla de bitar som destruktivt försökte slita sig ifrån varandra. Jag minns hur mina tankar upprepade samma mening, om och om igen. "Jag saknar Åskar". Men till och med den simpla meningen kunde jag inte säga högt. Fast det är kanske inte bredden på meningen som har betydelse, utan meningens betydelse för dig. Att säga det högt, när du är sårbar och då du känner så mycket, när det gör så ont, känns som att förbereda dig för att gå ut i krig. När du står på krigsfältet och kollar ut över hundra döda kroppar. 
 
Dagen efter kände jag mig starkare, fortfarande skör, men starkare. Så jag sa försiktigt "jag saknade Åskar, det var vad som hände igår" och han säger, "Jo, jag förstod det. Jag ville bara att du skulle dela med dig".

"Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du..."

Publicerad 2014-11-20 20:59:12 i Texter 0 kommentarer
"Jag mår bra", intalade jag mig själv under en längre tid. Under den tid då jag började acceptera min nuvarande livssituation. Inlåst, uttråkad och rastlös. Som du många gånger var när du inte hade tillgång till större ytor att springa på och flera kompisar att bita i rumpan. Sakerna som du nu har och fick i samma sekund som jag förlorade mitt. Som alltid har det ingen betydelse. Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du och att du får sträcka ut dina vingar.  

Det är inte förrän du, oförklarligt, hamnar på samma plats du var på när det gjorde som ondast som du inser att det du trodde var ett "tillfrisknande" endast var en lögn. En lögn som du slängde upp i ditt egna ansikte då sanningen gjorde för ont.

Stygnen du har slitit i med blodiga händer för att dölja såret i ditt bröst var inte tillräckligt starkt för att hålla sig intakt. Från den punkt där dina revben möts i linje med din navel och svalg, ända upp till den del av halsen som tycks fyllas med tusentals kackerlackor som vill fly från den ovälkomnande känsla kroppen fylls med när ditt namn uttalas högt i ett tyst rum. 

"Jag mår bra", intalade jag mig själv tills jag såg i mitt album, miniatyren till filmen jag klippte ihop när jag var för sjuk för att vara hos dig de sista dagarna. Jag scrollade längs mitt album och fryser till is när jag läser "all i want is you" under en bild på det som förtrollat mig så många gånger. Den blicken som fick mig att glömma tid och rum, glömma måsten och för en stund även glömma vem jag var. En enkel biljett bort från prestationsångest och stress.

Det var när jag oundvikligt kunde fly från överraskningen att se hans kastanjbruna ögon och fick känna den välbekanta känslan av att slitas upp inifrån som jag insåg att det inte alls är okej. Jag mår inte bra. Inte än.



Den där blicken.

Publicerad 2014-11-10 13:17:30 i Texter 0 kommentarer
När jag kollade tillbaka på gamla bloggar hittade jag många ord och bilder på ponnyn. Med- och motgångar, stunder där mitt hjärta slog lite extra starkt och stunder där det fylldes med smärta. Alla stunder, bra som dåliga, är minnen jag vill bevara. Minnen som jag är tacksam över, för det är minnen som tog oss dit vi kom i slutändan. Dit vi var när vi kom till den punkten då han var redo att flyga och testa sina vingar. Vingarna som vi byggde upp tillsammans. Det börjar kännas mer okej nu, jag börjar finna något slag av acceptans att det inte längre är vi. Att äntligen kunna kolla på bilder utan den där enorma smärtan i bröstet. Tänka på stunder som fick mig att le, samtidigt som du ler och kommer tillbaka till känslorna du bar på i det ögonblicket. Att äntligen kunna vara tacksam för tiden vi haft tillsammans och att gråta glädjetårar när jag kollar på filmer på honom, istället för alla tårar av ilska och frustration jag har låtit falla nerför mina kinder. Tomheten och saknaden finns ännu, men även det är något som endast går att acceptera. Det betyder att vi hade något starkt. 
 

Publicerad 2014-11-10 12:53:24 i Videoklipp 0 kommentarer
 
 

D r ö m m a r

Publicerad 2014-11-07 11:41:13 i Texter 2 kommentarer
Jag drömde om ponnyn inatt. Det börjar låta som ett beroende, en drog som jag inte kan radera från minnet. En ohälsosam substans som ger en euforiserande effekt. Kniven som konstant sitter i hjärtat och vrids om så fort saknaden blir för framträdande kan omöjligt vara hälsosam. Men på samma gång var vår relation, minnena vi har och tiden vi hade tillsammans, hälsosam. Att kunna falla och bli fångad. Att älska och bli älskad. Det som är ohälsosamt är hur en människa tycks finna det så svårt att stå upp på egna ben. Det är ohälsosamt att jag nu inser hur mycket jag lutade mig mot en individ för att hålla mig uppe, hur beroende jag faktiskt var av någon på fyra ben.
 
Att jag drömde om ponnyn beror dock inte på spöken, hallucinationer, efter en nedtrappning av min favorit-drog. Den enkla anledningen är att jag redan vid gårdagens frukost fick den där kniven i hjärtat. Kniven som tycks vara vassare vissa dagar, som igår. Den där kniven som satt kvar hela dagen och blev starkare mot kvällen när jag låg i sängen för att sova. När ingen annan är där och när du inte kan fly från skriken du hör i tystnaden. Man hör ofta att det är bra att sakna, för då har du haft något speciellt, något att leva för. Men var går gränsen till vansinne?
 
Även i drömmen åkte han iväg till en annan plats och även denna gång hann jag inte träffa honom innan han lämnade. Skillnaden den här gången var att jag kämpade. Jag sprang för att hinna lägga min hand på hans mule för sista gången. Bli sådär lekfullt knuffad i axeln när jag tråkar ut honom när jag står och kollar på honom, så som jag gjorde alldeles för ofta enligt honom. Bara för att jag fascinerades över vilken underbar varelse jag får ha framför mig. Ni vet de drömmar där du bara springer och det känns som att springa i vatten upp till midjan? Den här gången kändes det som att springa med vatten ända upp till näsan. När jag väl kom fram var det enda jag såg en transport som rullade iväg. Alla behöver ett avslut. Det som jag aldrig fick.

Jag har ett vrål inom mig.

Publicerad 2014-11-06 22:19:35 i Bloggen 0 kommentarer
 
Jag har märkt att det finns en något befriande känsla i att sätta sig ner, öppna upp ett tomt word dokument och skriva ner alla känslor som man i vardagligt prat inte kan sätta ord på. Jag har aldrig varit någon som pratar. Jag är istället den där som döljer sig bakom fasaden av ett brett leende. Men nu när jag försöker bearbeta något väldigt jobbigt, nu när jag har ett vrål inom mig som väntar på att få klösa sig ut, är det skönt att få ut vrålet i form av ord på ett papper. För i vardagliga situationer finner jag inga ord på känslor, utan blir istället helt blank, tom, som det där tomma pappret jag väljer att fylla med ord och känslor istället. Du behöver öppna upp kroppen, du behöver vråla. 

Därför kommer jag nu publicera mina texter i den här bloggen. Tankar och känslor. Jag vill ha en plats där jag kan vråla, ventilera mig, och detta känns som en trygg plats.

Jag saknar dig. Mer än vad som är mänskligt.

Publicerad 2014-11-03 21:40:00 i Texter 0 kommentarer

Idag var dagen då jag för första gången passerade stallet där ponnyn en gång stod. Första gången sen dagen då vi gjorde det vi är bäst på, han och jag. Han skakade på huvudet samtidigt som han sprang bredvid mig, sådär som han alltid gör när han vill bjuda in mig till hans lek, så som jag lärde honom att göra. För så har det inte alltid varit. Det var en gång i tiden då han slängde av mig, sprang ifrån mig och valde att leka själv. Men under den tid vi hade med varandra byggde vi upp en relation som blev oförstörbar och lekarna blev tillslut gemensamma. När han nu valde att flyga upp i luften med huvudet mellan frambenen skrattade jag och det var då han fick klartecken att det är okej. Vi leker tillsammans. Det var sista gången jag såg honom, vilket jag inte var medveten om då. Där vi sprang runt i paddocken, gjorde det vi alltid har varit bäst på. Leka.


Dagen innan han skulle lastas in i transporten för att åka till en ny plats, ett nytt hem, åkte jag in akut till lasarettet. Jag hade andninssvårigheter på grund av förstorade halsmandlar och bakteriella pålagringar, som en bieffekt till körtelfebern jag plågats med under de senaste 2,5 veckorna. De veckor då de nya ägarna kollade på honom, fastnade för honom och bestämde sig för att köpa honom. Dagen då han sprang igenom veterinärbesiktningen låg jag i min säng med en hink vid min sida som jag spottade i på grund av att jag ville dö varenda gång jag svalde. Detta var även dagen då jag för andra gången åkte in till akuten för att det gjorde så ont. Jag minns att jag grät när jag satt i bilen på väg till akuten, när vi passerade stallet och ponnyn, och jag minns att jag från den stunden inte kunde sluta gråta. Att gråta offentligt är något jag inte gör, något som anses vara en omöjlighet för mig. Men den här gången gjorde det så ont, så jag grät och jag visste inte hur man slutade. I bilen, i väntrummet, under undersökningen. Tårarna var en blandning av frustration av att ha sett ponnyn för sista gången och smärtan som slog som slag i hela kroppen; branden i hjärtat, kniven i magen och känslan av att inte kunna svälja sitt eget saliv.

Dagen då ponnyn lastades på transporten och åkte mot sitt nya hem låg jag med dropp i armen för att jag inte hade ätit eller druckit på tre dagar. Jag minns att, trots att jag inte hade sovit på mer än 2 veckor, var jag helt vaken. Jag minns att jag var tacksam för att komma långt bort från hysterin, låsas in på ett rum och vara fastkopplad till slangar som gav mig näring. För smärtan i kroppen gjorde att till och med den minsta rörelsen, som att lyfta min hand för att svara på alla oroliga sms, kändes som att bestiga Kebnekaise.

När jag passerade stallet idag såg jag två hästar stå och pressa sig mot grinden som ett litet rop på att någon ska rädda dem från regnet. Det som var annorlunda från alla andra gånger jag passerat stallet var att den här gången möttes jag inte av en nyfiken ponny som lyfte upp huvudet från marken med en glöd i blicken och spetsade öron. Den där blicken som får mitt hjärta att nästintill brinna upp. För det är många gånger jag har ställt mig själv frågan, ”kan man älska någon så mycket så att det gör ont?”, ”kan man älska någon så mycket så att det bryter ner varenda cell i din kropp?”. Endast vid tanken av ponnyn gjorde det ont, som om något fattade eld inom mig. Möjligtvis på grund av tanken att jag inte kunde ge honom allt han förtjänar. Han släckte dock alltid elden som han startade när han tryckte sin mule mot min kind. Bara genom att kolla på honom, där han alltid stod och gav ifrån sig ett sken av livsglädje och lycka, ovetandes om vilken ondska det finns i världen, kunde släcka den största branden.

Den där nyfikna ponnyn i hagen bredvid hästen som gillade att bita honom, just för att energin ponnyn alltid gav ifrån sig blev som ett stort klot, som en explosion från en kärnvapenbomb, var nu utbytt av en äldre och lugnare häst. Samma lila täcke som jag alltid kommer känna igen efter alla de gånger ponnyn har haft det på sig för att gömma sig från regn och kyla, men en annan personlighet under. Att passera hagarna där den mest personliga och mest uttrycksfulla ponnyn en gång stod gav mig inte känslan av hopplöshet. Det kändes inte som att jag skulle falla isär. Jag ville inte skrika, eller gråta. Då insåg jag även att det jag känt och försökt fly ifrån var inte rädslan av att förlora honom, för jag visste alltid att han skulle komma till en bra ny plats, få upptäcka och stilla sin nyfikenhet. Det som alltid har skrämt mig är huruvida jag kommer kunna bära upp mig själv när han inte är hos mig, rädslan av att vara så beroende av en annan individ att du inte längre kan stå på dina egna ben. Rädslan av att sakna någon så mycket så att det är en hel skogsbrand inom dig. Men den här gången finns det ingen som kan släcka elden, det finns ingen som kan rädda dig.

 

Även fast vi nu är 20 mil ifrån varandra är bandet mellan oss fortfarande lika starkt och det kommer alltid att vara oförstörbart. Han kommer alltid att vara ponnyn som släckte elden inom mig, han kommer alltid vara en del av mig. Björkhems Åskar. Jag saknar dig. Hela tiden. Mer än vad jag vill erkänna och mer än vad som är mänskligt. Bortom alla gränser. Jag saknar dig.

 


140928

Publicerad 2014-09-28 13:19:00 i Texter 0 kommentarer

Orörlig. Som om jag snart skulle somna in och aldrig vakna igen, tog mina sista andetag. När det gör sådär ont i kroppen, men samtidigt inte känns alls. Ingenting. Bara en tomhet, ett hål som du fyllde och sakta sliter upp när du dras ifrån mig. Tillslut blir tomheten så stor att du glömmer bort hur man fejkar ett leende och fortsätter livet. När tomheten blir så markant att hålet slukar dig inifrån och gör att världen utanför ser dig som ett svart hål. Ett svart hål som stirrar på en punkt i flera timmar utan att ge den minsta respons på att det finns ett liv bakom den där muren. Som om att du redan är borta. Förlorad. Så som jag förlorade dig.


Åskar 140827

Publicerad 2014-08-27 17:15:15 i Videoklipp 2 kommentarer
Jag tycker personligen att såna här filmer kan bli väldigt tråkiga. Därför gjorde jag den lite kortare. 
 
Det syns tydligt att han blir rätt tung, vilket han även var. Haha, mina armar höll på att dö några gånger då han var rätt stum. Det där går väldigt mycket i perioder. Ena passet är han såhär, stum och tung, och andra passet behöver man knappt ta i honom, utan han bär upp sig själv. Med huvudet lite mer uppåt och inte alls lika tung. Kan ni bara ta en sekund och kolla på höger galopp? Alltså, mhmm. Fast det blir kanske lite mer hallelujah för mig då jag vet hur han gick förut, detta är ju inte som en grand prix häst, men det är förbättring och en mer stabil galopp än vad han har klarat av innan. När han kom kunde han inte ens fatta galopp i paddocken då området var för litet för honom och nu kan han galoppera samlat på en av de mindre volterna. Japp, utveckling
 
Ps/ Jag gillar att vi verkligen ser så proffsiga ut. Han med sin tjockis-mage och jag med mina gympadojjor. Haha.

Dagens Åskar

Publicerad 2014-08-27 14:48:51 i Dagens pass 1 kommentar
 
Nu sitter jag på min säng, fortfarande svettig, även fast jag har duschat, och känner mig sådär levnadsglad som man bara kan bli av att ha spenderat några timmar i stallet. Jag ska snart kolla om jag fick något bra material när pappa filmade när jag red ett pass i paddocken. Min kamera är lite knepig att filma med om man inte är van och det är dessutom inte lätt att se skärpan i displayen när solen lyser. Om det blev något användbart, vilket det säkert blev, kommer ni få en film lite senare!

Jag och Åskar jobbade mycket på övergångar och sedan försökte jag mest jobba igenom kroppen på honom. Han var väldigt stel i vänster och därför blev det mycket fokus på det området. Det som kändes sådär extra grymt var däremot höger, alltså w o w. Även höger galopp var helt otrolig. Det gick smidigt att ta några varv på volten, vilket jag alltid blir sådär extra glad över om han klarar och ger honom då massa klappar på halsen. Då lyser han alltid upp lite extra och man känner hur stolt han blir, min stjärna 
 
Han blev däremot väldigt pigg och stark många gånger. Som när jag jobbade med att få vänster galoppen, vilket han har extremt svårt för och blir då endast trippig och skjuter ut ryttaren - det är han expert på. Efter några galoppfattningar där han tog höger istället för vänster fick han tillslut till vänster galoppen och tyckte då att det var så extremt roligt att kuta runt i hela paddocken, jag vill att han ska se vänstern som något kul och inte att det är det jobbigaste i hela världen, som han tycker nu. Därför busade vi lite och hade kul. Tillslut blev han dock så väldigt lycklig att jag fick lov att styra in i staketet för att få stopp på honom, haha, det har jag aldrig behövt förut, men han har en sådan mördar-hals som han sköt upp och jag kunde inte påverka alls. Trots det är jag nöjd över busen idag, det blåste något extremt och det gjorde honom lite trippig, vilket jag även förstår, men han gjorde inget mer än blåste upp sig lite ibland. Detta gör mig stolt 

❤️

Publicerad 2014-08-27 13:58:00 i Hästarna 2 kommentarer

140827

Publicerad 2014-08-27 11:23:14 i Allmänt 0 kommentarer
 
 
Jag fick sovmorgon till 10 idag, vilket verkligen behövdes kände jag, men ändå var jag helt slut och kände att det behövdes någon timme till. Det är dock svårt att sova då jag hela tiden är på spänn att de ska ringa från jobbet och säga att jag ska jobba då jag jobbar extra som vikarie, därför är det väldigt svårt att sova längre än till halv 7. Nu ska jag iaf göra mig iordning för att sedan gå ut till stallet och rida Åskisen i paddocken. Det skulle egentligen varit kvällssysslan idag, men jag ska vara med en saknad vän lite senare, när hon har slutat skolan ;) Njuter verkligen av att kolla på mina kompisar gå igenom den där missären.

Kontrasterna

Publicerad 2014-08-26 19:00:00 i Allmänt 2 kommentarer


Detta gillar jag. Kontrasterna mellan att vara på stan med kompisar i de tighta jeansen, blusen och de röda läpparna till att, direkt när du kommer hem, sätta på dig ridbyxorna med hästskit på sig från förra gången du använde dem. Japp, kontraster. 

Beyonce's 2014 VMA Performance

Publicerad 2014-08-26 14:11:21 i Inspiration 0 kommentarer
alltid lika fantastisk
 

Publicerad 2014-08-26 13:07:00 i Egoboost 0 kommentarer
 

Acceptans är så viktigt.

Publicerad 2014-08-26 12:31:00 i Texter 2 kommentarer
 
Den mening som jag har hört säkert minst 4 gånger sen stunden då jag tog septum, vilket var, som ni vet, 23.30 igårkväll, är "men nej, det där som är så fult". Det som gör att den där meningen är acceptabel är hur man väljer att uttrycka sig. Vissa väljer att säga det på ett sätt som skriker "du förstör ditt ansikte, ta ut den där grejen på en gång", medan vissa har lite mer acceptans där de accepterar att vissa tycker att det är fint. Det finns en acceptans i att människor tycker olika och har olika åsikter, "jag tycker att det är fult, men du gillar det. Fine. Då är det klart att du ska ha det."

Det tycker jag är så viktigt, att man ska kunna ha olika åsikter angående en fråga och acceptera det. När någon säger "men nej, det där som är så fult" accepterar jag att du tycker det, även om jag tycker olika, men då får du göra samma sak - acceptera att jag tycker att det är fint.

Lev spontant

Publicerad 2014-08-26 10:53:00 i Allmänt 0 kommentarer
 
Kolla vad jag råkade göra igår! Alla mina piercingar har varit väldigt spontana, det har liksom bara hänt. Denna hände igår runt 23.30, haha. Men jag gillar att leva lite spontant, allt för att få ett mer händelserikt liv i en något händelselös stad ;) Jag åkte till stan för att träffa mina kompisar klockan 11.30 igår och rullade in i garaget här hemma 1.00, men tiden gick såå fort och jag hade verkligen så otroligt roligt hela tiden. Världens bästa vänner. Det var dock rätt ofattbart att jag inte svimmade av utmattning då jag inte hade sovit på 36 timmar, men det var rätt härligt för då blev allt till världens roligaste grej. Haha.
 
Jag är redo att kicka igång en ny dag och ikväll ska jag rida minst en häst! Finaste Åskar ♥ Men innan ska jag återigen in till stan för att hänga med mina kompisar, can't get enough, haha.
 
Ps/ just nu har jag bara ett läkesmycke som jag inte tycker är så extrem snyggt då den är för stor. Jag vill ha en öppen, mindre, i silver. Mhmm. Då blir det även enkelt för mig att vika upp den när jag jobbar.

Fotonörden inom mig gråter av lycka.

Publicerad 2014-08-25 15:53:00 i Fotoalbum 2 kommentarer
 
Detta gör mig så löjligt lycklig just nu. Fotonörd.
Jag fick med mig film till min instax mini i fredags när jag var i Stockholm och jag var bara tvungen att testa ta ett kort. Älskar känslan att få bilden i handen på en gång. Som sagt, överlycklig fotonörd.

Dessa trevliga inlägg som kommer till i brist på inspiration.

Publicerad 2014-08-25 13:25:00 i Fotografi - Självporträtt 0 kommentarer
 
Jag har aldrig någonsin haft så dålig hy som jag har nu vilket är resultatet av för mycket festande.
 
Jag bäddar min säng varje morgon och har alltid ett städat rum. Om jag inte har det kan jag inte vistas i mitt rum, så om jag ska vara inne på mitt rum städar jag alltid innan.

Igår grät jag för första gången på minst ett år. Det kändes som att det gav mig en allergisk reaktion då mina ögon blev helt igensvullna, såg ingenting, och min hy blev dessutom jättetorr. Haha. Allergisk mot känslor.
 
Jag skulle så gärna vilja ha massa tatueringar, men jag har så stora problem att bestämma mig vad jag vill göra. Det finns så många fina, men hur ska man bestämma sig? Lider av sådan extrem beslutsångest, när jag är 40 år har jag möjligen bestämt mig.
 
Jag älskar att lyssna på andra när de pratar känslor.
 
På grund av min beslutsångest, den är helt sinnessjuk, är jag en sådan jobbig jävel att jag aldrig kan bestämma någonting, inte ens den enklaste sak. Mitt svar på frågor som "vad ska vi hitta på?" eller "vart ska vi gå och äta?" är alltid "spelar ingen roll, välj du". Och att välja vilken pizza jag vill ha är som att välja om jag ska avliva min hund eller inte. 

Viktoria Kjellin's Photography

Publicerad 2014-08-25 12:19:00 i Allmänt 0 kommentarer
Kolla vad jag har gjort! Det var dock ett bra tag sedan jag gjorde klart den, men det har tagit ett tag för den att bli publiserad. Nu är den iaf uppe, min hemsida. Jag har dock inte så många bilder som jag vill lägga upp än, alla bilder måste vara perfekta. Vad tycker ni?
 
Klicka HÄR för att komma till min hemsida.

Ingen annan än jag.

Publicerad 2014-08-25 10:26:00 i Hästarna 0 kommentarer

 

press play

 

I denna stund har jag svårt att tro, eller tillåta mig att tro, att det finns någon som passar dig lika bra som jag passar dig. Någon som känner dig utan och innan. Någon som kan dansa med dig i total frihet och känna till varenda rörelse du gör. Hur din kropp formar sig efter mina steg, mina andetag.

 

Jag vill inte tillåta mig att tro att någon passar dig lika bra som jag passar dig. Att någon annan än jag ska vara den som får ta del av den glädje du utstrålar när du springer så fort benen bär dig. Den där glädjen som går som elektricitet genom din kropp, en våg av sprudlande glädje som passerar varenda nerv. Sekunden innan du har exploderat, slungat iväg dig själv upp i luften och dansat iväg med huvudet mellan benen, har jag redan satt mig djupt i sadeln för att följa varenda liten rörelse du gör. Varenda steg. Vi andas med samma organ, springer med samma ben. Lika väl som jag vet när min hand kommer öppna sig för att dra undan pannluggen som döljer dina uttrycksfulla ögon vet jag även när du kommer explodera.

 

Jag vet bättre än någon annan på denna jord att du inte gillar volter då det endast bygger upp en frustration inom dig. En frustration av att inte längre vara oövervinnerlig, inte kunna ge allt. Du får prestationsångest, något väldigt välbekant även för mig. Men jag vet även att du gör ditt bästa, för mig. Även om denna frustration inom dig ibland kokar över och ger ifrån sig ett jordskalv som du måste leva ut vet jag, sekunden innan dina känslor hamnar utanpå skinnet, synligt för åskådare, att jag nu måste tillåta mig att släppa kontrollen och låta dig föra mig i dina danssteg. 


Jag vill inte tillåta mig att tro att någon passar dig lika bra som jag passar dig på grund av att den enda gången jag kan dra av skynket som döljer mitt rätta jag är när jag är med dig. Med dig vet jag vem jag är. Med dig fattas ingenting. Därför vill jag inte dela min andra halva med någon som inte ler som störst när lyckan i din kropp utspelar sig i en symfoni av danssteg. Någon som ser din lycka och uppskattar den. För detta, när du är såhär lycklig, är när jag är som lyckligast. Jag vill aldrig sluta ögonen, för det enda jag vill är att se dig såhär. De där uttrycksfulla ögonen som lyser upp ännu starkare när jag snabbt backar undan för att du ska springa in mot mig, som jag lärde dig att du skulle göra. Jag lärde dig att leka med mig. Du visste hur man lekte, men du visste inte hur man lekte med någon, utan endast den självständiga lek du gärna gjorde när du slängde med kroppen för att bli av med den som så ivrigt ville leka tillsammans med dig. Jag lärde dig att släppa någon nära, så som du lärde mig samma sak. 

 

Med öronen spetsade framåt och med nyfikenhet i blicken galopperade du vid min sida. Samtidigt som dina känslor återigen hamnade utanför kroppen höll du fortfarande fokus på mig, du skakade på kroppen och vädrade bakhovarna i luften, men vände dig sedan snabbt i luften för att komma in till mig och bjuda upp mig till lek. Med den där blicken jag så ofta har sett och som alltid fyller mig med en så stark kärlek att det känns som att hjärtat snart brister då det är för litet för att klara av den enorma plats du tar. När andra kallar dig galen, kallar jag dig lycklig. Det är därför ingen passar dig lika bra som jag passar dig. För det är din galenskap som gör dig till perfektion, en varelse som gör att jorden börjar skaka när du landar efter skutten av glädje, som gör att löven dansar med i vindens andetag och som gör att skratten inte längre är dova.

 

Jag vill inte tillåta mig att tro att någon passar dig lika bra som jag passar dig. För ingen kommer någonsin lära sig det vi har lärt varandra. Ingen kommer ha sett dig när din energi var som ett elkraftverk som var på väg att explodera. När det där konstiga djuret på fyra hjul kom bakom dig och du inte kunde göra annat än följa dina instinkter och fly. Ingen annan än jag kommer vara den som har känt hur varenda muskel i din kropp spänt sig när du slänger dig i panik för att fly från faran som kommer bakifrån. Ingen annan än jag skrattar åt dina påhitt och ger dig en betryggande kram när du tror att någon osynlig varelse bakom dig kommer döda dig. Ingen annan än jag kommer älska dig bortom allt annat, allt mänskligt och allt som går att se med blotta ögat. Ingen annan än jag.

 


Det finaste på denna jord.

Publicerad 2014-08-25 08:41:00 i Hästarna 0 kommentarer
 
Igår lyssnade jag på låten The Fault in Our Stars, som Troye Sivan har gjort, på repeat, säkert 30 gånger. Det är konstigt att jag inte tröttnat på den, skulle kunna spela den 30 gånger till, minst. Hade en något sentimental söndag då jag låg i min säng, i min pyjamas, precis hela dagen. Det känns rätt bra att det är måndag och att jag blir motiverad av det. Min sentimentala söndag skapade dock ett långt och känslosamt inlägg om min kära Åskar och det kommer publiceras under dagen, tills dess får ni dessa filmer som får mig varm i själen. Vem är ens den där runda studsbollen på fyra hovar.

C o f f e e

Publicerad 2014-08-25 06:39:47 i Fotografi - Mat 0 kommentarer

En tidig morgon.

Publicerad 2014-08-25 06:28:00 i Fotografi - Mat 0 kommentarer
 
Så, när klockan var 4 gick jag alltså ner till duschen för att duscha, sätta i hårinpackning, shave my bod och helt enkelt ha lite spa time. Sedan målade jag mina naglar och satt en ansiktmask, allt för att fördriva tiden lite och få en så bra start på dagen som möjligt. Jag gick aldrig och la mig igår och har alltså varit uppe hela natten, men är hur pigg som helst! Jag älskar att vara uppe tidigt. Se hur det blir allt ljusare i huset. Att du sparkar till den där bordskanten när du går ner till duschen på grund av det totala mörkret som omger rummet, men att sedan faktiskt kunna se formerna på det feta bordet med väldigt vassa kanter när du har duschat klart och går upp på ditt rum igen.

Godmorgon förresten! Ni är kanske i full gång till jobbet? Eller gör er iordning för skolan? Det är vid såna här tillfällen, då jag vet att mina kompisars väckarklockor säkert ringer vid den här tiden eller till och med ännu tidigare, som jag är tacksam över att vara klar med skolan ;) Nu ska jag äta min frukost och sedan ladda upp för en ny dag! Trots ingen sömn alls så är jag sååå taggad, det kan dock vara på grund av koppen kaffe jag nyss hällde i mig, gissar på att jag behöver fler såna då jag någon gång under dagen kommer känna mig döende. Jag är en av dem som behöver min sömn, annars kan jag nästan svimma eller få ett krampanfall, haha.  
 
Hoppas ni får en grym måndag förövrigt, glöm inte att kicka ass nu hörrni.