"Blir du aldrig rädd när du rider? Du verkar rätt orädd, av vad man har läst i bloggen, och Åskar verkar ju ha en del fart i sig. Haha!"

Fick den här kommentaren och har faktiskt även fått någon annan som var rätt lika. Det här är ändå ett ämne som är viktigt att diskutera. Orädd vet jag inte, snarare dum i huvudet kanske, haha... Jag kommer ihåg när jag var mindre, när allt var nytt och spännande. Jag kommer ihåg hur rädd jag var, i vissa fall, att gå bakom hästarna, respekten jag hade för djuren. Ett till minne jag har är alla de gånger jag ramlade av, när jag var lite ostadig i sadeln och inte alltid kunde hålla mig fast när hästen busade eller valde att rejsa runt som en galning. Jag kommer ihåg en gång när jag red islandshästar och skulle hoppa en bana, hästen var ung, busig och gjorde inte alltid som man ville. Innan jag ens hade skänklat på kutar hon iväg i 140, över alla hinder och sedan kör glädjeskutt som om hela hennes liv hängde på att visa hur mycket livet leker. Jag höll i mig hårt som satan i sadeln, något som jag inte har gjort sen, minst, 5 år tillbaka. Mitt hjärta bultade och jag trodde att jag skulle dö. I början var jag rädd när det kom situationer som verkade ohållbara, när jag håller på att tappa balansen och ramla av, kommer jag slå mig nu eller kanske till och med dö?

 

I de situationer där hjärtat började pumpa och jag började fundera på hur mycket jag skulle slå mig, det har nu blivit utbytt mot fokus och beslutsamhet. För tillfället kan jag svara "nej, jag blir aldrig rädd", jag blir beslutsam och jag blir fokuserad. Jag kommer inte ihåg när jag sist tog tag i sadeln på grund av rädslan att falla av, jag minns inte sist mitt hjärta ökade takten och det kändes som att hela bröstet skulle sprängas. Den där pirrande känslan, lite som en adrenalinkick, adrenalinet som ska rädda dig från att landa på nacken. Jag minns inte när denna känsla hände mig senast. Varje gång en sån här situation visar sig nu blir jag fokuserad, jag vet vad som ska göras och jag gör det. Inget sadelgrepp (inget illa menat mot sadelgrepp) och ingen rädsla. Endast beslutsamhet, vilja och mitt i allt ett stort leende på läpparna.

 

Jag har bytt ut rädslan mot ett leende, jag vet inte varför, kanske för att jag blir lycklig av en häst som är så glad över att springa att han inte vet vart han ska ta vägen och springer in i ett träd (ping Åskar) eller startar varenda galopp med att köra ner huvudet 70 gånger i följd med en rumpa i nacken på ryttaren och sedan sätta av i 42 km/h (ping Åskar igen). Mitt leende visar min beslutsamhet och min orädsla för situationen, men mest visar det hur jag antar utmaningen. Adrenalinkicken för mig är nu att hoppa högre, ta en ohållbar situation och göra den hållbar, visa vägen för den busiga, heta, lilla ponnyn och att ha kontrollen över situationen. Med en fortsatt respekt för djuret, MEN djuret måste även respektera ryttaren.

Jag skulle inte kunna kalla mig orädd. För det kommer tillfällen då jag blir rädd. Sist jag fick hjärtat i halsgropen var i måndags när Ulrika red Åskar och han fick ett dampryck, jag blev rädd att hon skulle köra en á la Viktoria och krascha ner i gruset och skada sig. När det kommer till andra blir jag rädd, när någon annan än mig kan skada sig och när situationen blir farlig för hästen. När endast mitt eget liv är utsatt för något håller jag mig fokuserad, beslutsam och beredd att ta kontroll över situationen.