Ni vet känslan när ni söker efter hästar på hästnet och känner att ingen känns riktigt rätt. Det finns så många fina hästar där ute, många som har rubriken "trevlig skogsmulle" eller "häst med egen motor". Det är ofta det sistnämnda som jag fastnar för och klickar mig in på. Men det är inte förrän jag ser bilden som mitt hjärta, om jag har tur, kan hoppa över ett slag och jag gör ett litet pip. Det är då jag vet att jag har hittat hästen. Du VET när det är rätt. Jag har länge haft planen att köpa en unghäst för utbildning i ett år och för senare försäljning, men det där med kostnader har bromsat upp mig något enormt. Men jag vill satsa, jag behöver satsa. Därför har jag kollat runt på hästnet i någon vecka utan att hitta den där hästen som får mig att tappa andan och dra ett högt och ljudligt andetag. Förrän alldeles nyss.

 

Det finns väldigt många fina hästar ute på marknaden. Men oavsett hur fina de är och hur bra det låter i de ord som står under den fina bilden på en häst som hoppar 1,50 med en teknik som gör att du aldrig vill se någon annan häst än den hoppa, så måste du känna någonting inuti för att veta om det är rätt eller inte. Jag har kommit över många såna hästar och jag har då tänkt, kanske ska man köra på den ändå. Den är vrålsnygg och hoppar som en gud. Varför inte? Men jag har inte känt det inombords. Förrän jag kom över en annons med rubriken "speciell unghäst lånas ut till rätt ryttare!" och redan då kände jag att det var lovande. När jag sedan klickade på annonsen och ser en vrålsnygg häst med blicken av livsglädje och positivitet drog jag det där höga och ljudliga andetaget som nästan skrämde livet ur mig då det kom oväntat och av ren reflex. Sedan börjar jag läsa och när jag läser ord som "tuff", "orädd", "utmaning" och "problemhäst" drar jag ännu ett oväntat läte som nästan skrämmer mig ännu mer den här gången. Det är nästan lite pinsamt att jag alltid fastnar så mycket för dessa hästar, men vad ska man göra. När det gäller hästar gäller det alltid att gå på känsla och adrenalinjunkie som jag är så är dessa hästar rätt för mig. De ger mig så mycket och detta gör att jag kan ge lika mycket tillbaka.  

Tänkte att det var läge att kika in här för att snacka lite med er. Direkt efter stallet imorse tog jag en dusch och tog på mig min lila pyjamas igen och la mig under en filt för att sträck-kolla på lite serier. Haha. Hur gammal var jag nu igen? På en lördag liksom. Nu håller jag på att kolla på alla 5 avsnitt av ryttareliten som jag har missat, alltså hur grymma är inte elitryttarna då? Jag skulle aldrig palla att ligga i det tempot de ligger i. 110% hela tiden. Så balla och riktigt inspirerande. Det får mig att tagga till ännu mer på hästfronten. Detta blir snart en renodlad hästblogg, hehe.

Jag kommer spendera resten av lördagen på samma plats som jag har legat på hela dagen. Haha. Rätt skönt ändå. Mitt sätt att ladda upp inför en heldag i stallet imorgon. Är hästvakt och har både kvällen och morgonen. Då funderar jag på att rida ut på Mc Coy, jobba lite från marken med Åskar, göra skinande rent i stallet, smörja hästarnas sadlar och träns och eventuellt duscha båda två! Då snackar vi alltså heldag i stallet ;) Vi snackar mer imorgon, kommer inte ha så mycket mer att säga resten av dagen förutom "nu bytte jag position från fosterställning till ryggläge".

"Blir du aldrig rädd när du rider? Du verkar rätt orädd, av vad man har läst i bloggen, och Åskar verkar ju ha en del fart i sig. Haha!"

Fick den här kommentaren och har faktiskt även fått någon annan som var rätt lika. Det här är ändå ett ämne som är viktigt att diskutera. Orädd vet jag inte, snarare dum i huvudet kanske, haha... Jag kommer ihåg när jag var mindre, när allt var nytt och spännande. Jag kommer ihåg hur rädd jag var, i vissa fall, att gå bakom hästarna, respekten jag hade för djuren. Ett till minne jag har är alla de gånger jag ramlade av, när jag var lite ostadig i sadeln och inte alltid kunde hålla mig fast när hästen busade eller valde att rejsa runt som en galning. Jag kommer ihåg en gång när jag red islandshästar och skulle hoppa en bana, hästen var ung, busig och gjorde inte alltid som man ville. Innan jag ens hade skänklat på kutar hon iväg i 140, över alla hinder och sedan kör glädjeskutt som om hela hennes liv hängde på att visa hur mycket livet leker. Jag höll i mig hårt som satan i sadeln, något som jag inte har gjort sen, minst, 5 år tillbaka. Mitt hjärta bultade och jag trodde att jag skulle dö. I början var jag rädd när det kom situationer som verkade ohållbara, när jag håller på att tappa balansen och ramla av, kommer jag slå mig nu eller kanske till och med dö?

 

I de situationer där hjärtat började pumpa och jag började fundera på hur mycket jag skulle slå mig, det har nu blivit utbytt mot fokus och beslutsamhet. För tillfället kan jag svara "nej, jag blir aldrig rädd", jag blir beslutsam och jag blir fokuserad. Jag kommer inte ihåg när jag sist tog tag i sadeln på grund av rädslan att falla av, jag minns inte sist mitt hjärta ökade takten och det kändes som att hela bröstet skulle sprängas. Den där pirrande känslan, lite som en adrenalinkick, adrenalinet som ska rädda dig från att landa på nacken. Jag minns inte när denna känsla hände mig senast. Varje gång en sån här situation visar sig nu blir jag fokuserad, jag vet vad som ska göras och jag gör det. Inget sadelgrepp (inget illa menat mot sadelgrepp) och ingen rädsla. Endast beslutsamhet, vilja och mitt i allt ett stort leende på läpparna.

 

Jag har bytt ut rädslan mot ett leende, jag vet inte varför, kanske för att jag blir lycklig av en häst som är så glad över att springa att han inte vet vart han ska ta vägen och springer in i ett träd (ping Åskar) eller startar varenda galopp med att köra ner huvudet 70 gånger i följd med en rumpa i nacken på ryttaren och sedan sätta av i 42 km/h (ping Åskar igen). Mitt leende visar min beslutsamhet och min orädsla för situationen, men mest visar det hur jag antar utmaningen. Adrenalinkicken för mig är nu att hoppa högre, ta en ohållbar situation och göra den hållbar, visa vägen för den busiga, heta, lilla ponnyn och att ha kontrollen över situationen. Med en fortsatt respekt för djuret, MEN djuret måste även respektera ryttaren.

Jag skulle inte kunna kalla mig orädd. För det kommer tillfällen då jag blir rädd. Sist jag fick hjärtat i halsgropen var i måndags när Ulrika red Åskar och han fick ett dampryck, jag blev rädd att hon skulle köra en á la Viktoria och krascha ner i gruset och skada sig. När det kommer till andra blir jag rädd, när någon annan än mig kan skada sig och när situationen blir farlig för hästen. När endast mitt eget liv är utsatt för något håller jag mig fokuserad, beslutsam och beredd att ta kontroll över situationen.

 

 

 

Kommer ni ihåg då man var nybörjare på hästryggen och allt var sådär härligt spännande och nytt? Varenda dag när du skulle ut i stallet pirrade det i magen och du kände dig taggad. Taggad på att kanske få vara med om något nytt, något ännu mer spännande än dagen innan. Jag kommer ihåg varenda gång när jag hoppade och det enda jag ville var att hoppa högre och högre, jag ville trava snabbare och jag ville snabbt ta min första galopp. Som jag dock gjorde första gången jag red islandshäst, men efter det pirrade det ju till lite extra och jag ville bara galoppera mer och snabbare! Den där känslan saknar jag ibland. Känslan som man många gånger nu stöter på när det kommer till att träffa nya kontakter och skapa ett bra kontaktnät, eller om det kommer till att prestera inom skolan och senare i arbetslivet. Den där pirrande känslan, känslan av något nytt och spännande, dyker nu ofta upp när jag tänker på framtiden då den är så nära. Studenten. Egen lägenhet. Jobb. Vuxenlivet. 

 

De saker som är nya och spännande, de saker som får din mage att pirra och handflator att svettas, är saker som jag uppskattar, älskar. Jag kommer även ihåg alla de gånger jag ramlade av. Hur många gånger jag gled ur sadeln och landade där på marken. Nu rider jag hästar som är mer uppe i luften än på marken, som har en bak som gärna sprallar iväg. Hästar som älskar livet lika mycket som jag gör och visar det genom sina glädjeskutt. Dessa hästar är de som ger mig den där pirrande känslan igen, men den här gången är det dock skillnad, för den här gången kan jag påverka och inverka på ett annat sätt.

 

Varje gång jag ser den där glada tjejen som står och kollar när jag rider, eller står och drömmer sig bort när hon kollar på vackra ekipage på hästtävlingarna, vet jag precis hur mycket hennes mage pirrar. Det är en känsla som jag önskar att alla någon gång fick uppleva. En känsla av att man lever och lever för något. Nu, som en mer rutinerad ryttare, får jag denna pirrande känsla genom hästarna. De är livsglada, det sprudlar i dem hela tiden, och detta ger mig samma känsla som när jag var liten. Hästarna blir glada så fort hindret kommer fram, eller så fort man ska busa runt i en härlig galopp. De är som den unga tjejen som får fjärilar i magen när hindret höjs ett snäpp högre och du känner att du erövrar världen när du hoppar över det.