Hundra tårar tillägnat varje ord.
Det är en välbekant smärta. En smärta som är hanterbar på grund av dess varaktighet. All smärta går med tiden att hantera, du faller inte lika hårt och inte heller lika ofta. Detta betyder dessvärre inte att det inte gör lika ont som innan. Det blir med tiden lättare att le när du vill gråta, sträcka på dig när du vill falla ihop, ställa dig upp när du ligger ner. Det kommer även de dagar då det inte gör lika ont längre. Du kan skratta och känna det djupt där inne, le åt främlingar och vara tacksam för varje andetag du tar.
Sedan kommer den där dagen som påminner dig om den där outhärdliga smärtan i bröstet. Som att återuppleva allt du har känt, alla minnen du har upplevt med honom. Allt blåser över dig som en vind och stygnen i ditt bröst slits upp. När du då ger den där blicken till de som sitter framför dig plockar de ut kulan och drar ut kniven för att kunna laga skadorna. Det kommer komma en tid då bröstkorgen öppnar sig igen. Men det finns alltid någon runt dig som lagar de värsta skadorna.
Jag saknar honom fortfarande. Hans lurviga kropp mot min handflata när jag sakta stryker den längs hans hals och fortsätter längs hela ryggen. Jag ville känna varenda del, varenda del av det som var framför mig. För en liten del av mig visste redan att det inte skulle vara för alltid. Han är borta och det är alltid lika svårt för mig att skriva de orden utan rödsprängda ögon och hundra tårar rinnande nerför mina kinder. Tanken av hans rörelser, skepnaden av hans kropp. Minnen så tydliga så att det känns som att han återigen är framför mig. Som att återuppleva allt.
Den finaste själ på denna jord. Jag saknar dig och jag hatar att jag även denna gång brast när jag skrev detta. Hur jag även denna gång föll, inte kunde hantera smärtan. Att jag även denna gång lät tårarna ta över, hundra tårar tillägnat varje ord.
En mörk dimma.
Det börjar bli en vardaglighet att inte längre kämpa för överlevnad. Att nu istället bara fortsätta falla nerför stupet utan slut. Orkeslöst bara vara där som en mörk dimma. Inte längre kunna se en framtid där saker är annorlunda, där allt känns bra. En framtid där du inte längre brister vid tanken av honom. Då du kan prata om honom och minnas. När det inte längre känns som knivar i din kropp.
Varje gång jag slirar till på vägen och tror att jag kommer volta och köra in i den mötande lastbilen känner jag en lättnad. Inte för att jag överlevde, utan istället över den klara bilden jag får av att faktiskt krocka och slippa känna. Släcka lampan för en liten stund. Inte för alltid, men åtminstone tills batteriet är fulladdat och jag kan gå tillbaka till att stå på stadiga ben och le med en viss övertygelse. Jag vill kunna se en framtid där jag inte längre blir lättad av tanken att krocka med en lastbil. Där jag kan se ett ljus i mörkret. Känna den glädje jag kände med dig. Vad som helst, bara jag slipper smärtan som sliter upp mig inifrån.
Den febrila kampen att hålla honom vid liv.
Jag visste att jag omöjligt skulle få någon sömn inatt, men ändå låg jag kvar i samma position, som ett foster i den trygga livmodern. Det kändes dock inte tryggt, för den bultande svagheten var tillbaka. Ett tillstånd då jag var totalt paralyserad, kunde inte röra på mig och ville inte röra på mig.
Att sakna någon så mycket så att allt svartnar. Det liv du lever försvinner framför dig och du är tillbaka i det liv som du en gång levde. En tid då du kunde lägga din hand på någon som nu inte längre finns i din närhet. Någon som du inte längre kan känna en närvaro av. Någon som inte längre skakar din värld när denna tar ett steg på det klot vi lever på och på latin kallar Tellus. En närhet som kändes när denna stod utanför ditt fönster, men även när denna flyttade flera mil bort. Det är däremot en närhet som inte känns längre, som bara under en natt helt plötsligt försvann och lämnade kvar en oändlig saknad och tomhet. En oroväckande förvirring.
En styrka utan slut.
Det var som att vakna från en mardröm jag länge levt i. Jag släppte kontrollen, lät mig känna, minnas och sakna. Det är inte förrän du tillåter dig att göra alla dessa saker som du kan bearbeta och släppa taget, acceptera och vara tacksam över allt det fina. Att känna något annat än ilska, sorg och evig smärta är som att födas på nytt. Känslan av att återfödas på en plats där det finns tillräckligt med syre för att resa sig upp. När du äntligen känner den gränslösa styrkan som vi tillsammans byggde upp. Hur jag nu kan se vår styrka och även känna den. Obeskrivlig och oförstörbar styrka. En styrka utan slut.
Du känner allt, men ingenting.
"Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark."
Sedan inser jag att ingen annan kan bestämma, förutom jag, vad jag ska känna och hur mycket jag ska känna. Ingen vet, förutom jag, vad han betydde för mig. Vad han betyder för mig. Det är bara jag som kan se, när jag sluter mina ögon, ett minne där jag för första gången visste hur du reagerade när tåget kom nära. Gången då jag för första gången flög av när du ville fly i panik. När jag flög av och landade på cykelstyret på cykeln som stod där för att du inte skulle springa in i tåget och istället ta en annan utväg. Gångerna det kom en bil bakom dig och du, på mindre än en sekund, hade kommit upp i samma hastighet som en antilop som försöker fly för sitt liv. Då jag i början hade svårt att hålla mig kvar på din rygg och flög av fler gånger på en sommar än vad jag hade gjort i hela mitt liv. Hur jag majoriteten av gånger lyckades landa på ett sätt som gjorde att jag endast blev blå på vissa ställen och kunde le över tanken att, "det här klarar vi, du och jag". För redan då visste jag, med ömma lår och skrapsår på ryggen, att med din glöd, styrka och glädje, kommer du erövra världen. Med eller utan mig, du kommer vara den som alltid står stadigt i krig.
Den här gången insåg jag skillnaden mellan då och nu. Hur jag nu satt stadigt, följde dina rörelser och visste, redan innan ditt dansnummer, hur din koreografi såg ut. Alla gånger därefter log jag alltid som störst vid dessa tillfällen. Det var då jag kände din kraft, styrka och livsglädje. De egenskaper som snabbt gav mig liv. Det liv som jag nu behöver. Jag kände vår styrka tillsammans och jag kände mig oövervinnerlig. När jag nu, varje dag, passerar den där vägen kan jag fortfarande se vår glädje tillsammans när vi leker oss fram. Jag ser vår styrka, men jag känner mig inte stark.
"Vad är det du tänker på?"
Det finns en person, den person som redan från början kunde läsa mig som en öppen bok, boken som jag för längesen smällde igen och låste för att aldrig öppna igen. Den bok som innehåller så mycket som nu är nära på att dö, som ett minne som sakta försvinner. Det finns så många saker som han lär mig om mig själv - saker som finns i den där boken, saker som jag länge har hållt inlåst. Han lär mig att våga och han ser. Han uppmärksammar de saker som ingen tidigare uppmärksammat. De saker som jag inte vill säga högt.
Inatt hamnade jag i ett tillstånd där jag kände för mycket. För mycket att bearbeta, för mycket att prata om. Trans är det ord som ofta dyker upp framför mig vid dessa tillfällen. Wikipedia beskriver trans som att "övergå från liv till död", "gå över" eller att "överskrida". Det är ett dissociationstillstånd, vilket betyder att du avskärmar dig från dina upplevelser och kan ske om du hanterar konflikter eller påfrestningar, och du faller i dvala. Det är då jag inte kan öppna mig. Rädd för att höra min röst, känna stämbandens vibrationer och rädd för att brista. Rädslan att inte veta vad som kommer komma ut när jag väl öppnar munnen och att höra svagheten i min röst. Att inte veta om det du kommer höra är en rostlig stämma eller tårar och skrik.
"Vad är det du tänker på?", sa du upprepade gånger och jag fortsatte att vända bort mitt huvud för att inte möta din blick. Allt för att inte falla isär, för att hålla ihop alla de bitar som destruktivt försökte slita sig ifrån varandra. Jag minns hur mina tankar upprepade samma mening, om och om igen. "Jag saknar Åskar". Men till och med den simpla meningen kunde jag inte säga högt. Fast det är kanske inte bredden på meningen som har betydelse, utan meningens betydelse för dig. Att säga det högt, när du är sårbar och då du känner så mycket, när det gör så ont, känns som att förbereda dig för att gå ut i krig. När du står på krigsfältet och kollar ut över hundra döda kroppar.
"Det enda som har betydelse, det som alltid har och det som alltid kommer ha, är du..."
Det är inte förrän du, oförklarligt, hamnar på samma plats du var på när det gjorde som ondast som du inser att det du trodde var ett "tillfrisknande" endast var en lögn. En lögn som du slängde upp i ditt egna ansikte då sanningen gjorde för ont.
Stygnen du har slitit i med blodiga händer för att dölja såret i ditt bröst var inte tillräckligt starkt för att hålla sig intakt. Från den punkt där dina revben möts i linje med din navel och svalg, ända upp till den del av halsen som tycks fyllas med tusentals kackerlackor som vill fly från den ovälkomnande känsla kroppen fylls med när ditt namn uttalas högt i ett tyst rum.
"Jag mår bra", intalade jag mig själv tills jag såg i mitt album, miniatyren till filmen jag klippte ihop när jag var för sjuk för att vara hos dig de sista dagarna. Jag scrollade längs mitt album och fryser till is när jag läser "all i want is you" under en bild på det som förtrollat mig så många gånger. Den blicken som fick mig att glömma tid och rum, glömma måsten och för en stund även glömma vem jag var. En enkel biljett bort från prestationsångest och stress.
Det var när jag oundvikligt kunde fly från överraskningen att se hans kastanjbruna ögon och fick känna den välbekanta känslan av att slitas upp inifrån som jag insåg att det inte alls är okej. Jag mår inte bra. Inte än.
Den där blicken.
♥
D r ö m m a r
Jag har ett vrål inom mig.
Därför kommer jag nu publicera mina texter i den här bloggen. Tankar och känslor. Jag vill ha en plats där jag kan vråla, ventilera mig, och detta känns som en trygg plats.
Jag saknar dig. Mer än vad som är mänskligt.
Idag var dagen då jag för första gången passerade stallet där ponnyn en gång stod. Första gången sen dagen då vi gjorde det vi är bäst på, han och jag. Han skakade på huvudet samtidigt som han sprang bredvid mig, sådär som han alltid gör när han vill bjuda in mig till hans lek, så som jag lärde honom att göra. För så har det inte alltid varit. Det var en gång i tiden då han slängde av mig, sprang ifrån mig och valde att leka själv. Men under den tid vi hade med varandra byggde vi upp en relation som blev oförstörbar och lekarna blev tillslut gemensamma. När han nu valde att flyga upp i luften med huvudet mellan frambenen skrattade jag och det var då han fick klartecken att det är okej. Vi leker tillsammans. Det var sista gången jag såg honom, vilket jag inte var medveten om då. Där vi sprang runt i paddocken, gjorde det vi alltid har varit bäst på. Leka.
Dagen innan han skulle lastas in i transporten för att åka till en ny plats, ett nytt hem, åkte jag in akut till lasarettet. Jag hade andninssvårigheter på grund av förstorade halsmandlar och bakteriella pålagringar, som en bieffekt till körtelfebern jag plågats med under de senaste 2,5 veckorna. De veckor då de nya ägarna kollade på honom, fastnade för honom och bestämde sig för att köpa honom. Dagen då han sprang igenom veterinärbesiktningen låg jag i min säng med en hink vid min sida som jag spottade i på grund av att jag ville dö varenda gång jag svalde. Detta var även dagen då jag för andra gången åkte in till akuten för att det gjorde så ont. Jag minns att jag grät när jag satt i bilen på väg till akuten, när vi passerade stallet och ponnyn, och jag minns att jag från den stunden inte kunde sluta gråta. Att gråta offentligt är något jag inte gör, något som anses vara en omöjlighet för mig. Men den här gången gjorde det så ont, så jag grät och jag visste inte hur man slutade. I bilen, i väntrummet, under undersökningen. Tårarna var en blandning av frustration av att ha sett ponnyn för sista gången och smärtan som slog som slag i hela kroppen; branden i hjärtat, kniven i magen och känslan av att inte kunna svälja sitt eget saliv.
Dagen då ponnyn lastades på transporten och åkte mot sitt nya hem låg jag med dropp i armen för att jag inte hade ätit eller druckit på tre dagar. Jag minns att, trots att jag inte hade sovit på mer än 2 veckor, var jag helt vaken. Jag minns att jag var tacksam för att komma långt bort från hysterin, låsas in på ett rum och vara fastkopplad till slangar som gav mig näring. För smärtan i kroppen gjorde att till och med den minsta rörelsen, som att lyfta min hand för att svara på alla oroliga sms, kändes som att bestiga Kebnekaise.
När jag passerade stallet idag såg jag två hästar stå och pressa sig mot grinden som ett litet rop på att någon ska rädda dem från regnet. Det som var annorlunda från alla andra gånger jag passerat stallet var att den här gången möttes jag inte av en nyfiken ponny som lyfte upp huvudet från marken med en glöd i blicken och spetsade öron. Den där blicken som får mitt hjärta att nästintill brinna upp. För det är många gånger jag har ställt mig själv frågan, ”kan man älska någon så mycket så att det gör ont?”, ”kan man älska någon så mycket så att det bryter ner varenda cell i din kropp?”. Endast vid tanken av ponnyn gjorde det ont, som om något fattade eld inom mig. Möjligtvis på grund av tanken att jag inte kunde ge honom allt han förtjänar. Han släckte dock alltid elden som han startade när han tryckte sin mule mot min kind. Bara genom att kolla på honom, där han alltid stod och gav ifrån sig ett sken av livsglädje och lycka, ovetandes om vilken ondska det finns i världen, kunde släcka den största branden.
Den där nyfikna ponnyn i hagen bredvid hästen som gillade att bita honom, just för att energin ponnyn alltid gav ifrån sig blev som ett stort klot, som en explosion från en kärnvapenbomb, var nu utbytt av en äldre och lugnare häst. Samma lila täcke som jag alltid kommer känna igen efter alla de gånger ponnyn har haft det på sig för att gömma sig från regn och kyla, men en annan personlighet under. Att passera hagarna där den mest personliga och mest uttrycksfulla ponnyn en gång stod gav mig inte känslan av hopplöshet. Det kändes inte som att jag skulle falla isär. Jag ville inte skrika, eller gråta. Då insåg jag även att det jag känt och försökt fly ifrån var inte rädslan av att förlora honom, för jag visste alltid att han skulle komma till en bra ny plats, få upptäcka och stilla sin nyfikenhet. Det som alltid har skrämt mig är huruvida jag kommer kunna bära upp mig själv när han inte är hos mig, rädslan av att vara så beroende av en annan individ att du inte längre kan stå på dina egna ben. Rädslan av att sakna någon så mycket så att det är en hel skogsbrand inom dig. Men den här gången finns det ingen som kan släcka elden, det finns ingen som kan rädda dig.
Även fast vi nu är 20 mil ifrån varandra är bandet mellan oss fortfarande lika starkt och det kommer alltid att vara oförstörbart. Han kommer alltid att vara ponnyn som släckte elden inom mig, han kommer alltid vara en del av mig. Björkhems Åskar. Jag saknar dig. Hela tiden. Mer än vad jag vill erkänna och mer än vad som är mänskligt. Bortom alla gränser. Jag saknar dig.
140928
Orörlig. Som om jag snart skulle somna in och aldrig vakna igen, tog mina sista andetag. När det gör sådär ont i kroppen, men samtidigt inte känns alls. Ingenting. Bara en tomhet, ett hål som du fyllde och sakta sliter upp när du dras ifrån mig. Tillslut blir tomheten så stor att du glömmer bort hur man fejkar ett leende och fortsätter livet. När tomheten blir så markant att hålet slukar dig inifrån och gör att världen utanför ser dig som ett svart hål. Ett svart hål som stirrar på en punkt i flera timmar utan att ge den minsta respons på att det finns ett liv bakom den där muren. Som om att du redan är borta. Förlorad. Så som jag förlorade dig.
Åskar 140827
Dagens Åskar
Jag och Åskar jobbade mycket på övergångar och sedan försökte jag mest jobba igenom kroppen på honom. Han var väldigt stel i vänster och därför blev det mycket fokus på det området. Det som kändes sådär extra grymt var däremot höger, alltså w o w. Även höger galopp var helt otrolig. Det gick smidigt att ta några varv på volten, vilket jag alltid blir sådär extra glad över om han klarar och ger honom då massa klappar på halsen. Då lyser han alltid upp lite extra och man känner hur stolt han blir, min stjärna ♥
❤️
140827
Kontrasterna
Beyonce's 2014 VMA Performance
♥
Acceptans är så viktigt.
Det tycker jag är så viktigt, att man ska kunna ha olika åsikter angående en fråga och acceptera det. När någon säger "men nej, det där som är så fult" accepterar jag att du tycker det, även om jag tycker olika, men då får du göra samma sak - acceptera att jag tycker att det är fint.
Lev spontant
Fotonörden inom mig gråter av lycka.
Jag fick med mig film till min instax mini i fredags när jag var i Stockholm och jag var bara tvungen att testa ta ett kort. Älskar känslan att få bilden i handen på en gång. Som sagt, överlycklig fotonörd.
Dessa trevliga inlägg som kommer till i brist på inspiration.
Viktoria Kjellin's Photography
Ingen annan än jag.
press play
I denna stund har jag svårt att tro, eller tillåta mig att tro, att det finns någon som passar dig lika bra som jag passar dig. Någon som känner dig utan och innan. Någon som kan dansa med dig i total frihet och känna till varenda rörelse du gör. Hur din kropp formar sig efter mina steg, mina andetag.
Jag vill inte tillåta mig att tro att någon passar dig lika bra som jag passar dig. Att någon annan än jag ska vara den som får ta del av den glädje du utstrålar när du springer så fort benen bär dig. Den där glädjen som går som elektricitet genom din kropp, en våg av sprudlande glädje som passerar varenda nerv. Sekunden innan du har exploderat, slungat iväg dig själv upp i luften och dansat iväg med huvudet mellan benen, har jag redan satt mig djupt i sadeln för att följa varenda liten rörelse du gör. Varenda steg. Vi andas med samma organ, springer med samma ben. Lika väl som jag vet när min hand kommer öppna sig för att dra undan pannluggen som döljer dina uttrycksfulla ögon vet jag även när du kommer explodera.
Jag vet bättre än någon annan på denna jord att du inte gillar volter då det endast bygger upp en frustration inom dig. En frustration av att inte längre vara oövervinnerlig, inte kunna ge allt. Du får prestationsångest, något väldigt välbekant även för mig. Men jag vet även att du gör ditt bästa, för mig. Även om denna frustration inom dig ibland kokar över och ger ifrån sig ett jordskalv som du måste leva ut vet jag, sekunden innan dina känslor hamnar utanpå skinnet, synligt för åskådare, att jag nu måste tillåta mig att släppa kontrollen och låta dig föra mig i dina danssteg.
Jag vill inte tillåta mig att tro att någon passar dig lika bra som jag passar dig på grund av att den enda gången jag kan dra av skynket som döljer mitt rätta jag är när jag är med dig. Med dig vet jag vem jag är. Med dig fattas ingenting. Därför vill jag inte dela min andra halva med någon som inte ler som störst när lyckan i din kropp utspelar sig i en symfoni av danssteg. Någon som ser din lycka och uppskattar den. För detta, när du är såhär lycklig, är när jag är som lyckligast. Jag vill aldrig sluta ögonen, för det enda jag vill är att se dig såhär. De där uttrycksfulla ögonen som lyser upp ännu starkare när jag snabbt backar undan för att du ska springa in mot mig, som jag lärde dig att du skulle göra. Jag lärde dig att leka med mig. Du visste hur man lekte, men du visste inte hur man lekte med någon, utan endast den självständiga lek du gärna gjorde när du slängde med kroppen för att bli av med den som så ivrigt ville leka tillsammans med dig. Jag lärde dig att släppa någon nära, så som du lärde mig samma sak.
Med öronen spetsade framåt och med nyfikenhet i blicken galopperade du vid min sida. Samtidigt som dina känslor återigen hamnade utanför kroppen höll du fortfarande fokus på mig, du skakade på kroppen och vädrade bakhovarna i luften, men vände dig sedan snabbt i luften för att komma in till mig och bjuda upp mig till lek. Med den där blicken jag så ofta har sett och som alltid fyller mig med en så stark kärlek att det känns som att hjärtat snart brister då det är för litet för att klara av den enorma plats du tar. När andra kallar dig galen, kallar jag dig lycklig. Det är därför ingen passar dig lika bra som jag passar dig. För det är din galenskap som gör dig till perfektion, en varelse som gör att jorden börjar skaka när du landar efter skutten av glädje, som gör att löven dansar med i vindens andetag och som gör att skratten inte längre är dova.
Jag vill inte tillåta mig att tro att någon passar dig lika bra som jag passar dig. För ingen kommer någonsin lära sig det vi har lärt varandra. Ingen kommer ha sett dig när din energi var som ett elkraftverk som var på väg att explodera. När det där konstiga djuret på fyra hjul kom bakom dig och du inte kunde göra annat än följa dina instinkter och fly. Ingen annan än jag kommer vara den som har känt hur varenda muskel i din kropp spänt sig när du slänger dig i panik för att fly från faran som kommer bakifrån. Ingen annan än jag skrattar åt dina påhitt och ger dig en betryggande kram när du tror att någon osynlig varelse bakom dig kommer döda dig. Ingen annan än jag kommer älska dig bortom allt annat, allt mänskligt och allt som går att se med blotta ögat. Ingen annan än jag.
Det finaste på denna jord.
C o f f e e
En tidig morgon.
Godmorgon förresten! Ni är kanske i full gång till jobbet? Eller gör er iordning för skolan? Det är vid såna här tillfällen, då jag vet att mina kompisars väckarklockor säkert ringer vid den här tiden eller till och med ännu tidigare, som jag är tacksam över att vara klar med skolan ;) Nu ska jag äta min frukost och sedan ladda upp för en ny dag! Trots ingen sömn alls så är jag sååå taggad, det kan dock vara på grund av koppen kaffe jag nyss hällde i mig, gissar på att jag behöver fler såna då jag någon gång under dagen kommer känna mig döende. Jag är en av dem som behöver min sömn, annars kan jag nästan svimma eller få ett krampanfall, haha.